Under oktober 1973 utkämpades det så kallade Jom Kippurkriget. Det började med att de arabiska grannländerna överraskande anföll Israel som verkade ha släppt på sin vanliga höga beredskap. Första dagarna gick kriget dåligt för Israel men sedan kunde landet mobilisera sina militära resurser och effektivt driva tillbaka angriparna. Efter knappt tre veckor ingicks vapenstillestånd. Och i efterdyningarna av Jom Kippurkriget uppstod energibrist.
Lagom till advent meddelades att bensinransonering skulle komma att införas efter trettonhelgen. Den skulle bygga på en behovsprövad tilldelning som skulle skötas av länsstyrelsen. Leveranserna av eldningsolja drogs med omedelbar verkan ner med 25 procent. Myndigheterna varnade för att även elransonering kunde bli aktuell.
Stränga anvisningar från regeringen
Regeringens anvisningar till befolkningen var stränga. Företagen uppmanades att släcka all ljusreklam och ha ljus i skyltfönstren endast i samband med öppethållande. Gatubelysningen skulle minskas och fastighetsägarna rekommenderades att stänga av varmvattnet tre dagar i veckan. För att upprätthålla sysselsättningen skulle industrins behov prioriteras framför privata behov.
Generellt var efterlevnaden av regeringens anvisningar dålig. Många levde som vanligt. I Halmstad ifrågasatte dock invånarna varför julbelysningen tilläts lysa över Storgatan, Köpmansgatan och Brogatan. Många tyckte att det kändes helt fel. Ansvaret vilade på köpmännen på de aktuella gatorna. Fotohandlaren och fotografen Stig Hartman på Storgatan höll med om att det var fel att lamporna var tända men framhöll att man gjorde så eftersom Köpmansgatan hade varit först med att tända sin julbelysning.
Länsstyrelsen byggde upp en ransoneringsenhet med drygt 25 personer som placerades i Kollbergska villan i korsningen mellan Syskonhamnsgatan och Strandgatan. Personalen blev snabbt nerringd med telefonsamtal från allmänheten. Länsstyrelsen vädjade till alla att sluta ringa. Ingen visste i december något om hur stor tilldelningen av drivmedel skulle bli. Först den 2 januari skulle alla förutsättningar vara på plats. Då räknade man med att ha mer än 10 000 ansökningar om extra tilldelning att hantera. Ransoneringsenheten skulle ta den nya tekniken till hjälp. Beviljade extra tilldelningar skulle matas in i en dator som sedan skulle skapa speciella ransoneringskort med rätt mängd tilldelad bensin.
På BP-macken på Flygaregatan fanns inte en droppe bensin kvar.
Den 20 december var bensinen slut på det första stället i Halmstad. På BP-macken på Flygaregatan fanns inte en droppe kvar. Föreståndaren Hans Hedberg menade att bristen berodde på den omfattande hamstringen. Alla tankade full tank och många fyllde egna dunkar.
De oljeproducerande länderna vid Persiska viken meddelade dagen före julafton att de avsåg att fördubbla priset på oljan. I början av 1973 hade bensinpriset gått över 1,00 krona. I december hade det stigit till 1,20 kr, det vill säga med 20 procent. Regeringen försökte lugna invånarna och bedömde att producenternas prishöjning inte fullt ut skulle slå igenom i priset vid pump.
Mot bakgrund av känslorna av oro och kris anslog Hallandsposten en fint nyanserad och närmast existentiell ton då tidningen på julafton formulerade sin ledartext: ”På julafton umgås vi i kretsen av våra kära. Bordet är festligt dukat och de färggranna paketen är på plats. Glädjen som detta skänker oss innebär en yttre harmoni som är otänkbar utan den inre glädje som julens budskap sprider. Detta är en gåva för oss som vuxit upp och fostrats i den kristna gemenskapen.
Livets erfarenheter kan ha suddat ut minnet av julbudskapet och dess innebörd. En gnista måste i dag ge dessa minnen förutsättningar att flamma upp på nytt till en medmänsklighetens och människokärlekens värmande låga som får brinna i en kall och ogästvänlig värld. Om ett dukat julbord, en tindrande gran eller färggranna paket kan bidra till detta, har de sitt fulla berättigande.”
Plusgrader och lite regn
Vädret på julafton bjöd på några plusgrader, ostlig vind och lite nederbörd. Sextio ensamma Halmstadbor firade ”Jul i gemenskap” i Hallandspostens och Halmstads stadsförsamlingars regi. Stämningen var god och gemenskapen fanns där när deltagarna talade minnen, oljekrisen, HBK:s avancemang till allsvenskan med mera. Generellt rapporterades julfirandet ha varit lugnt.
Årets nyårsrevy i Halmstad hette ”Nöjespartiet” och hade fokus på höstens val, både på riksplanet och lokalt. Som vanligt var det Palle Palmé och Sven-Uno Svensson som svarade för manus. Här rymdes slogans som ”Rösta inte bort trögheten” och ”Det går att rösta grönt bara persiljan finns”.
När Halmstadborna gick och lade sig på nyårsafton var känslan inte lika förväntansfull som vanligt. Framtiden kändes osäker och mer än vanligt höljd i dunkel. Världen var orolig och sådant som människorna hade tagit för givet kanske inte skulle komma att gälla i framtiden. Vad skulle det bli av Halmstad och Sverige under de kommande, sannolikt mörka åren?
En ny tid hade tagit sin början
Utan att ännu förstå det bevittnade Halmstadborna slutet på en epok när efterkrigstiden definitivt gick i graven. Det skulle inte bli som förr igen. En succéfilm från 1973 var mycket passande ”Sista natten med gänget”. God natt till den förutsägbara efterkrigstiden med sin stabila ekonomiska utveckling. God morgon till ett antal omvälvande 70-talsår med kraftigt ökade priser på olja och bensin, mycket hög inflation, höga räntor, strider om energin, skenande löneutveckling, strejker, industrinedläggelser, ökande arbetslöshet och devalveringar. En ny tid hade tagit sin början när Halmstadborna vaknade den 1 januari 1974. Det visste man inte men kanske anade några det.
Läs också:
