Egentligen gillar han knappt bilar. Ändå har Dick Jönsson Wigroth, 46, vigt hela sitt liv åt dem.
– Jag hade nog aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så här. Det var väl heller inte mitt mål, men det har växt fram, säger han.
Bolaget startades den 24 januari 1991, då med namnet Dick Jönsson Bil AB. Ett enmansföretag.
– Jag var konsult och hyrde ut mig själv till andra. Jag var ”meck” helt enkelt. Planen var inte alls att starta ett racingteam utan jag ville meka och vara på race, berättar Dick som trillade in på motorspåret redan som liten grabb.
– Jag började springa på en bilverkstad här nere när jag var sex, sju bast, Jerrys Biltrim hette det, och han var en amerikan som höll på med att köra små fiatar här i Sverige. Tävlingsbiten kom in tidigt och det var det jag gillade.
Dick fortsatte att hänga hos Jerry Davies under sin uppväxt och blev sedermera juniormekaniker hos Greger Pettersson. Där växte han till en av de unga experterna inom svensk motorsport.
1985 följde han som mekaniker med Falkenbergsonen Per-Gunnar ”Peggen” Andersson till Nya Zeeland. Där träffade Dick en kille som kunde fixa jobb i USA. Året därpå jobbade Dick återigen i Sverige, men när kontakten för tredje gången ringde och frågade om han ville testa lyckan på andra sidan Atlanten så vågade Dick inte längre säga nej utan åkte över några månader.
– Innan jag åkte över hade jag aldrig sett en formelbil ens på vykort, jag visste knappt vad som var fram och bak. Men jag satt nätterna långa och plockade ihop och isär motorn tills jag lärde mig hur det funkade.
1987 var han ”over there” hela året. Men Dick skulle komma tillbaka. Dick Jönsson Bil AB blev ganska snart Westcoast Racing och med hjälp av många personer, däribland mentorn Tommy Johansson samt Greger Pettersson och brodern Ulf, har Dick undan för undan byggt upp företaget som tidigt började samarbeta med BMW.
I dag har Westcoast en omsättning på cirka 15 miljoner och när det på tävlingshelger är ”full mutter”, som Dick uttrycker det, ingår upp emot 25 människor i teamet. När Richard Göransson ifjol, som enbilsteam, körde hem segern i förarmästerskapet så resulterade det i att Dick Jönsson Wigroth nu kan stoltsera med fem förarguld samt två guld i teammästerskapen. Något som inget annat stall har lyckats med.
– Men jag har inget bilintresse om jag ska vara ärlig, inte genuint så. Många kan räkna upp, BMW M3 de har 498 hästar och går så fort, men det är jag helt ointresserad av. För mig är det någonting jag tar mig fram och tillbaka med.
Vad är det som driver dig?
– Tjusningen för mig med racing är att det krävs ett jäkla fokus och att du behöver en riktig vinnarskalle både för att köra och driva det.
- Jag brinner för detta, det är en livsstil. Det är lite som att vara konstnär eller musiker, det blir detta och inte så mycket mer. Men jag har aldrig ångrat mig.
Vad hade du gjort om det inte hade blivit Westcoast?
– Det hade nog varit något praktiskt, för läshuvud har jag aldrig haft. Jag hade säkert blivit bilmekaniker från början men inte hållit kvar vid det. Bilar hade det nog i alla fall börjat med.
Det var länge sedan som han själv mekade med tävlingsbilar. Nuförtiden får han nöja sig med att pilla på sina Harley Davidssons som han har ståendes hemma i Söndrum. Vilket han gör gärna för mekandet ligger fortfarande varmt om hjärtat.
– Tjusningen har alltid varit att få bilen att gå väldigt fort. Med grym väghållning och en bil som uppför sig bra så kan du få ut otroligt mycket med lite effekt. Motorer har jag egentligen aldrig varit intresserad av, berättar Dick sittandes i kontoret i Westcoasts rymliga lokaler på Sannarps industriområde.
Utanför fönstret arbetas det för fullt med både teamets STCC-bil och nya BMW Z4:an. När Dick tittar ner får han nästan lite avundsjuka i blicken.
– Det jag tycker är roligast är att vara där nere egentligen. Att få skruva och få bygga fina bilar. Inte att åka land och rike runt och ha sponsorförhandlingar, men det är steg som jag har fått ta för att kunna driva min verksamhet vidare. Det är också kul, men jag hade roligare innan. Som teamchef är man aldrig lika mycket med i gänget.
Med förarna är det dock annorlunda.
– Förarna har jag superbra kontakt med. Jag skulle aldrig ta in en förare som jag inte kan umgås socialt med. Det är väl därför jag har mina favoriter som återkommer. De är inte bara en chaufför för mig utan de är någonting mer, de är med i familjen som vi säger.
– Men det kommer sig nog för att jag aldrig själv har kört. För hade jag kört bil, då hade vi kunnat prata om understyrning och set up:er och allt annat jävla skit, men nu kommer ju inte dem till mig och diskuterar, hur hade du kört den kurvan, för det är ju inte lönt, skrattar Dick. Men vi kan diskutera mycket annat och ha bra umgänge vid sidan om.
Varför har du själv aldrig satt dig bakom tävlingsratten?
– För det första har inte bilintresset funnits i min familj och absolut inte de ekonomiska förutsättningarna. Sen ska var och en göra vad man är bra på och jag har aldrig känt att jag ens en gång har haft talang.
– Jag vet att jag skulle bli så jävla besviken och frustrerad över att inte kunna prestera bra. Nej, förlora är det värsta jag vet. Och skulle jag ge mig in i en bil då skulle jag vara dead last, jag skulle vara ett jäkla rundningsmärke.
Förlora, eller i alla fall att inte vinna, är något som Dick kommer att få lära sig denna säsong. För efter att toppföraren Richard Göransson kraschat våldsamt i STCC-premiären och blivit långtidsskadad så är teamet nu, precis som förra året, ett enbilsteam.
– Det är den första riktiga smällen för Westcoast. Jag har aldrig varit med om en sådan propp innan. Men det lär man sig av också. Det jobbiga är att man för första gången inte är med och kör om en STCC-titel. Även om det gått tungt ibland så har möjligheten alltid funnits innan. För det är inte rätt att lägga den pressen på Martin under hans rookieår.
Som tur är ligger fokus i år inte enbart på STCC. Teamet satsar numera även inom GT-racingen både nationellt och internationellt.
– GT-bilarna är fräcka och det är något jag har velat göra länge. Och nu är mina döttrar så gamla att jag kan ut och åka lite racing internationellt. De skiter ju nästan i att man är hemma längre. Sen är det en del i hur vi vill att Westcoast ska växa också. Vi måste tävla på fler fronter, STCC räcker inte till.
Westcoast, med Fredrik Lestrup bakom ratten, gör nu i helgen säsongspremiär med deras BMW Z4 GT3 på Anderstorp Raceway.
Början på en ny era är inledd. Kanske blir det 20 år till.
Född: 17 maj 1964 i Furet, Halmstad
Bor: Söndrum.
Familj: Frun Carina, Jennifer 10, Emma 6.
Intressen: ”Kör lite hoj, men för lite tyvärr. Tycker om att dricka ett gott glas vin, gärna lite champagne också. Och så god mat. Hade jag haft tid hade jag gärna haft en båt. Nu har jag en jet ski, det är kul”
Framtidsdröm: Vill hitta ett ställe på Mallorca där jag och familjen kan vara. Vi har varit där mycket och trivs skitbra på ön.
