Lördagsmorgon med huvudvärk, oförskyllt den här gången, och för tidigt uppvaknande. Inte ens huvudvärkstabletter klarade att sopa undan känslan av besvikelse. Jag gick upp och åt frukost, gick och lade mig igen men sängen svek mig. Inget resultat. Vädret var grått och regnet hängde i luften. Skulle något positivt bli av den här dagen krävdes ett nacksving på mina instinkter. Jag bestämde mig till slut för att lasta in de där grejorna i garaget och köra dem till tippen. Ingen stor grej men skulle kunna belönas med elvakaffe och en hygglig känsla av tillfredsställelse.
Jag tryckte i gång bilradion utan några egentliga förhoppningar om lindring. ”Blast” från Marcus Millers album ”Free” från 2007 var egentligen en gammal bekant men drabbade mig den här gången.
Omgivningen fick färg och ett lyckorus tog över. Glädjetårar rann på kinderna, jag överdriver inte. Det flyhänta basspelet, medryckande brassektion, sitar, akustiskt gitarrsolo, till och med handklapp som annars är det töntigaste jag vet, grep tag.
De flesta tycker säkert att det är skönt att få dumpa grejor på återvinningen men hallå, fånigt leende och glädjetårar, knappast. Hur som helst, min dag var räddad. Tack Marcus!
Blast (Marcus Miller, 2007)
