– Det mamma råkade ut för ska ingen behöva uppleva, säger Gunilla.
Gunilla beskriver sin mamma Ingrid som en kvinna med både humor och ruter i.
Förra hösten hade hon precis passerat 90-strecket men trots ett par tre hjärnblödningar, diabeteskoma vid ett tillfälle och ett par andra krämpor var hon helt klar i huvudet.
Kommunikation tog lite tid, men annars var det inget fel på knoppen.
Men så under en värmebölja förra sommaren svullnade benen plötsligt upp något alldeles väldigt trots lindor och vätskedrivande. För att få bukt med problemet lades hon in på sjukhus och när hon sedan var färdigbehandlad kändes det orealistiskt att hon skulle klara sig hemma alldeles på egen hand eftersom benen inte längre bar riktigt. De alternativ hon fick att välja mellan var toastol inne i lägenheten eller att flytta till ett korttidsboende.
– När mötet var klart frågade boendesamordnaren min mamma; ”Ja vad säger du nu, vad väljer du”?
– Då skulle mamma på stående fot bestämma sig för om hon skulle flytta till ett boende. Jag tycker att det är helt fel. En gammal människa måste ju få tid på sig.
Efter lite rådrum bestämde hon sig för en plats på Bäckagård. Hon fick ett rum, de välkomnades och allt var frid och fröjd. Gunillas mamma trivdes ganska bra i sitt nya hem. De boende aktiverades och personalen var hjälpsam och varm.
När det gått några veckor fick Gunilla besked om att det fanns en permanent plats för hennes mamma på Attendos äldreboende på Andersberg. Efter några om och men valde Gunilla att tacka ja.
En kort tid senare var det dags för flytt. Men när Ingrid skulle flytta in fanns ingen på plats som välkomnade, ingen som tog emot och visade rätt. Ingen skylt som kändes välkomnande på dörren.
– Det är ju kanske inte det viktigaste. Men efter allt annat som hänt så blir sådana saker också viktiga, säger Gunilla.
När Gunilla och hennes man hade pysslat runt en stund i lägenheten kom till sist en sjuksköterska och hade ett första samtal.
–Vi pratade om mamma och hennes vanor och status. Sjuksköterskan tog också upp och frågade om hur det var med hennes tänder och vi berättade då att hon har en alldeles ny protes som hon är väldigt rädd om.
Nu skulle det följa en tid där varje nytt besök innebar en försämring av mammans tillstånd. Efter bara knappt en vecka berättar en ur personalen att Gunillas mamma inte trivdes på boendet. Personalen förklarade också att hon trodde att Ingrid var deprimerad.
– Mamma var troende så hon har alltid hanterat sina svårigheter genom sin tro. Jag brukar säga att hon levde på kärlek, envishet och tro.
Några dagar senare åkte Gunilla till Italien. Mamman visste att de skulle åka och Gunilla kände sig trygg eftersom hon trodde att mamman var i trygga händer. Men när de kom tillbaka till boendet tio dagar senare sitter mamman stel i kroppen med näsblod och glasartad blick. Till en början gick det inte att få kontakt över huvudtaget. Gunilla kontaktar personalen som kollar temp och blodtryck bara för att konstatera att ingenting verkar onormalt. Därefter lät de det hela bero. Dagen därpå får mamman ett liknande anfall.
–Men ingenting finns journalfört eller dokumenterat, säger Gunilla.
Tre dagar senare får Gunilla och hennes bror ännu en chock när det kommer för att besöka sin mamma. När de båda kommer ligger mamman under en filt i sängen. Hon svarar knappt på tilltal och verkar helt frånvarande.
Personalen berättar att hon ligger utan kläder för att hon måste lufta sina sår. Under barnens besök kommer hon i alla fall upp och ut i matsalen. En minibit av tårtan de tagit med slinker ned men vid kvällsmaten verkar hon inte få i sig mer än lite ägg som liksom bara åker runt i munnen.
Dagen därpå är hon riktigt illa däran. Mamman orkar bara prata med väldigt svag, osammanhängande röst och när sköterskan får luren berättar frågar han om vi går med på att ta henne till sjukhus eftersom de inte får bukt med hennes sår i ljumskarna på egen hand.
– Jag sade självklart ja. Skicka henne direkt om det behövs. Men jag förstår inte varför de ringer mig och frågar. Ska jag ta ställning till det utan att ens se mamma?
På sjukhuset kom nästa kalldusch. Personalen berättade att Ingrid hade hemskt fula, svårt infekterade sår i ljumskarna och elaka trycksår. Såren var så infekterade och hennes allmäntillstånd så dåligt att de tvingades ge henne intravenös antibiotika och flytta henne till infektionsavdelningen. För att få ordning på såren var man också tvungen att göra rent dem varje dag. En väldigt smärtsam procedur.
– Hon fick starka morfinpreparat inför varje behandling eftersom det gjorde så ont.
På sjukhuset reagerade de direkt, dels på att såren var så djupa, så infekterade och så fula men också på att hon stod på så höga doser antidepressiv medicin.
– Det var ju klart därför hon var så borta. De hade drogat ned henne.
Men det här var inte nog. Efter någon dag på sjukhuset, när de skulle göra rent hennes tänder upptäckte de att hela gommen var full med gamla matrester, sår och blåsor. Det fanns till och med spår av död vävnad.
– Det är klart att inte hon kunde äta. Det måste ju ha gjort fruktansvärt ont.
– Personalen frågade mig hur länge mamma varit på Attendo. De sade vid ett par tillfällen till mig att hon var riktigt vanvårdad och att jag måste anmäla det här.
Några dagar senare slutade Ingrid ta sin medicin.
– Jag tror att hon hade bestämt sig. Nu fick det vara nog, säger Gunilla.
– Jag tycker att det är fruktansvärt att en människa ska behöva sluta sina dagar på det här sättet. Och det värsta är att man funderar över hur många det är som upplevt samma sak, där det aldrig upptäckts. Det hade ju förmodligen inte vi heller gjort om hon inte hamnat på sjukhus.
Sjukhspersonalen uppmanade henne att anmäla. Men först kände hon att hon inte orkade. Men efter kontakt med ordförande i Anhörigföreningen fick vi det stöd vi behövde.
Och nu har beslutet från IVO kommit. Och Gunilla och hennes bror har fått rätt. IVO kritiserar boendet bland annat för bristfällig journalföring.
– Vi fick rätt på nästan varje punkt. Det känns faktiskt rätt skönt. Det blir en form av upprättelse.
– För det här som mamma var med om. Det var en resa i omänsklighet. Det ska ingen behöva uppleva.
Fotnot. Namnen på den 90-åriga kvinnan samt på hennes dotter är fingerade.
