De senaste åren har barns och ungas ätstörningar uppmärksammats i media på både lokal- och riksnivå. Idén om artikelserien “Långt ifrån perfekt” grundar sig i chocken av att min lillasyster för några år sedan, vid elva års ålder, blev inlagd i fyra månader för att akut gå upp i vikt – innan det var försent.
Idag när vi pratar om tiden då hon blev sjuk berättar hon om sitt sjuåriga jag. Hon som drog in magen för att se ut som Barbie-dockan framför henne. Hon berättar om sitt tioåriga jag. Hon som matades med TikTok-videos av unga tjejer som mätte sina pinnsmala midjor med måttband och endast åt ett äpple om dagen. Och hon berättar om sitt i dag 16-åriga jag. Hon som fortfarande kämpar med tankar om att “smal är lika med att vara vacker”.
Hur blev det så? Jag som storasyster kunde inte skydda henne från världen – precis som föräldrar till barn med ätstörningar inte kunde skydda dem. Men: kan vi skydda barnen från oss själva?
Det finns massor av olika faktorer till att barn insjuknar i ätstörningar. Kroppsideal, hälsotrender, sociala medier, ångest och arvsanlag är bara några av dem. Eller som “Hanna” sa i den första artikeln i HP:s serie: “Kanske hörde någon sin mamma kritisera sin kropp och prata om hur hon vill tappa vikt med olika dieter. Kanske hörde man sina kompisar prata om vad de ville ändra på med sina kroppar.”
Samhället bär ett ansvar, och siffrorna visar att vi tyvärr inte gör framsteg. Läsåret 2021/2022 var nästan en fjärdedel av barnen i åldrarna sex till nio år överviktiga, enligt statistik från Folkhälsomyndigheten. Samtidigt lider var femte flicka under 18 år av en ätstörning, enligt en enkätundersökning gjord av ätstörningar.se. Det vittnar om att utgångsläget kan vara svårt att navigera sig igenom för föräldrar, som såklart bara vill det bästa för sitt barn.
Många föräldrar känner stor skuld och skam när deras barn insjuknar i en ätstörning. ”Det är inte ditt fel” hör vi konstant. Det finns såklart en sanning i det. Men lika sant är det som många av de unga kvinnor jag intervjuat vittnat om: att deras föräldrars besatthet av dieter och bantningsmetoder påverkat dem. Louise berättar: “Dels hade jag en mamma som i princip alltid hade bantat och en släkt som var väldigt viktfokuserad. Jag växte upp och hörde att de kopplade viktnedgång med lycka”.
Kanske kan vi inte skydda våra barn från världen. Kanske lider vi alla av någon form av kroppskomplex? Men, kanske kan vi börja undvika att prata om mat som en fara och kroppar som ett misslyckande? Utan dem är det ju trots allt inte så mycket kvar av det liv vi lever.
LÄS MER:Fler barn vårdas för ätstörningar efter pandemin – nu är projektet åter igång
