Annorlunda – men ändå inte. I vissa sammanhang kan Tove presentera sig som kvinna och pappa. ”Både kvinna och pappa är ju alldagliga begrepp, men kombinationen är mer ovanlig”, konstaterar Tove.
Annorlunda – men ändå inte. I vissa sammanhang kan Tove presentera sig som kvinna och pappa. ”Både kvinna och pappa är ju alldagliga begrepp, men kombinationen är mer ovanlig”, konstaterar Tove.

”Jag är människa, kvinna – och pappa”

”Född pojke, med en förväntan att växa upp till kvinna.” Tove Bergman är noga med orden. Och definitionerna. I år är det tio år sedan hon berättade att hon skulle byta kön, och det har varit en tuff resa. Först efter en lång omväg känner Tove att hon äntligen är framme. Nu får hon vara sig själv.

ANNONS
|

Fredag 2 april 2004. Halmstad vaknar upp med Hallandsposten, som den morgonen innehåller ett häpnadsväckande reportage. En känd politiker berättar att han länge känt en stor saknad. Nu har han äntligen insett att saknaden, och den återkommande längtan att bära kvinnokläder, handlade om att han var född med en delad könstillhörighet - och att känslan var så stark att han måste göra något åt det. Och redan en bit in i texten blev han till hon, till Tove Bergman.

- På den tiden fick man bara välja tilltalsnamn som både kvinnor och män kunde ha. Men jag är nöjd, det känns helt rätt, säger Tove och tillägger att hennes andranamn numera är Emilia.

ANNONS

Vi sitter i ett av HP:s mindre mötesrum. Utanför är det sommar, måsarna skriker och nuet är högst påtagligt. Det är med viss möda vi tar oss tillbaka tio år i tiden, men steg för steg växer den fram, historien om hur hon blev Tove. Hur hon samma dag som HP:s artikel publicerades gick till Nyhemsskolan, till den fjärdeklass där dottern Sara gick, och fick svara på ett gäng ganska frimodiga frågor om sitt förestående könsbyte. (Nio år senare ska Tove inse att ett annat möte på en annan skola markerar en viktig vändpunkt, men mer om det senare).

- Mina barn har valt att fortsätta kalla mig pappa. Men de säger självklart hon, berättar Tove som fortfarande möter människor som säger fel.

- Tänk att det ska vara så svårt med personliga pronomen…

Orden är viktiga för Tove. Hon har skrivit i hela sitt liv, och som ung studerade hon skapande svenska och litteraturvetenskap. Drömmen var att bli författare.

- Jag har skrivit flera romaner och ungdomsböcker. Två av dem fick jag nästan utgivna, säger Tove som i dag kan se att den där saknaden ofta fanns med som ett underliggande tema i det hon skrev - även om hon själv inte var medveten om det då.

ANNONS

På 1980-talet träffade Tove sin sambo och så småningom föddes de båda barnen, Rasmus och Sara.

- Så här i efterhand kan jag se att det fanns en rädsla att jag inte skulle fungera som förälder, men så fort Rasmus föddes försvann den. Barnen är det bästa som hänt mig, så kommer det alltid att vara.

Sen rullade det på. Politiken tog allt mer tid, och 1999-2002 var Tove miljöpartistiskt kommunråd i Halmstad. Alltid påläst, alltid noga med siffrorna, orden och definitionerna - och en högst offentlig person.

Men inombords växte den där känslan av att inte vara hemma i sig själv, och när Tove sett ett par dokumentärer om personer som bytt kön, började hon tydligare ana att det var det det handlade om.

- Givetvis fanns en rädsla i det. Men samtidigt var det en pusselbit, en ledtråd till varför jag kände som jag gjorde. I december 2003 vågade jag äntligen inse att det var så. Jag bokade ett möte på öppenvårdspsyk här i Halmstad, och fick sen en remiss till ett specialteam i Lund.

- Att ta kontakt med öppenvården innebar en stor lättnad, samtidigt som jag aldrig har varit så ensam som just då. Jag visste ju inte hur omgivningen skulle reagera, jag visste inte om min familj skulle finnas kvar efter att de fått veta.

ANNONS

Men ingen av de närmaste tog avstånd från Tove, och nästa steg blev att ta kontakt med Hallandsposten. Bilder togs, i största hemlighet, i HP:s studio, och när reportaget publicerades kom det som en överraskning för hela Halmstad.

- Någon enstaka medlem valde att lämna partiet, men annars mötte jag mest förståelse och sympati. Men det var inte så många som ställde frågor, i alla fall minns jag det inte så.

I augusti 2004 satte Tove in en annons i Hallandsposten, där hon talade om att från och med då hette hon Tove. Och till höstens första fullmäktigemöte, i september, kom hon som kvinna.

- Jag var förväntansfull, och upplevde att jag äntligen var på väg till ett helt liv.

Men det blev inte så enkelt. I själva verket blev det en nio år lång svacka – eller omväg, som Tove, efter att ha funderat ett tag, kallar det. Och det var mycket som var tufft, inte minst inom politiken.

- Jag kände alltför ofta att folk blandade ihop könsbytet med min roll som förtroendevald. Det personliga blev en del av mitt politiska, offentliga liv, och det blev till slut ohållbart.

Droppen kom när Tove julen 2005 fick en fiktiv ironisk julklapp - en maskrosformad dildo – i en satirspalt på ett annat partis lokala hemsida.

ANNONS

- Det är länge sedan jag lämnade det bakom mig, men det går knappast att låta bli att nämna det, eftersom det var det som fick mig att lämna mina uppdrag och anställningen som politisk sekreterare för Miljöpartiet. Jag hade inget val, jag var tvungen att helt lämna politiken för att kunna gå vidare med mitt liv.

Samtidigt låg Toves fokus på den operation som skulle göra henne till kvinna även fysiskt. Hormonbehandlingen hade satts igång 2005, i mitten av den två år långa prövotiden som Socialstyrelsen kräver innan det Rättsliga rådet säger ja (eller nej) till ett könsbyte.

- Jag kan förstå argumentet att man vill utesluta att det finns andra möjliga förklaringar till varför en person känner att hen måste byta kön, men för mig blev det en väldigt lång väntan. Under prövotiden ska de fastställa att du socialt lever som en kvinna, vilket är lite glatt paradoxalt. Jag var ju inte man, men ännu inte heller kvinna, säger Tove och fortsätter:

- Och hormonerna är ett kapitel för sig. Du kommer in i en andra pubertet, vilket gör att du blir extra känslig, på gott och ont. Jag blev lättare ledsen och upprörd, men upplevde även glädje mycket starkare. Faktum är att jag hade två av mina bästa konsertupplevelser under den här tiden: Eva Dahlgren på teatern och Thåström på Diezel, berättar Tove, som också blev fnittrig.

ANNONS

- Det är faktiskt en av de få saker som stört familjen, att jag kunde få obegripliga fnitterattacker när vi satt och åt, så som man fick när man var tonåring, förklarar Tove och tillägger att hon i dag ”bor i två olika åldrar parallellt”.

- Å ena sidan är jag 55 år, men å andra sidan lever jag i efterdyningarna av min andra pubertet och känner att livet ännu är fullt av möjligheter.

Under prövotiden hade Tove samtal med en psykiatriker i Lund tre-fyra gånger om året, och även om hon hela tiden trodde att hon skulle bli godkänd, var det ändå nervöst.

- Hos mig fanns aldrig någon tvekan, och det tror jag att de märkte. Men det var ändå en stor lättnad när jag fick klartecken.

I början av 2007 genomgick Tove den könskorrigerande operation som fysiskt gjorde henne till kvinna. Det handlar om ett stort kirurgiskt ingrepp, som följs av ett eller flera mindre. Dessutom tillstötte komplikationer.

- Det var värre än jag hade väntat mig, läkningen och återhämtningen tog nästan all min kraft i ett par års tid.

Att byta kön innebär också funderingar kring manligt och kvinnligt - ”vad det nu är”.

- Jag kände mig ju aldrig som man, jag rörde mig inte i kretsar med en typiskt manlig jargong. Och jag vet inte hur kvinnlig jag är som kvinna… Jag vet inte om jag har någon speciell stil, klädmässigt, säger Tove och sätter upp håret i en ostyrig tofs.

ANNONS

- Ja, håret, det får jag aldrig ordning på, säger hon och skrattar.

Smink använder hon inte så ofta - ”inte än i alla fall” – och högklackade skor protesterar fötterna mot. Men kjol, halsband och sandaletter är en del av Toves stil.

- Det svåra för mig har varit rösten. Under en period undvek jag helst att prata i telefon, för jag tyckte att min röst var för grov och inte alltid uppfattades som tillräckligt kvinnlig. Man kan träna sig till en mer kvinnlig röst, men det innebär en påfrestning för stämbanden. Så det har jag gett upp.

Tove har fått många förfrågningar om att vara med i olika medier, och vid två tillfällen har hon blivit intervjuad av Malou von Sivers i TV4, dels 2007 strax efter den första operationen, dels nyligen i samband med en temavecka om Att komma ut. Efter sändningen skrev dottern Sara en uppmuntrande recension på Facebook:

”Såg inslaget nu. Tyckte det var bra. Kanske lite huller om buller ibland. Men bra. Och pratade med händerna gjorde du som vanligt :=) Och så kom jag på tal. Inte helt förvånad där. Alltid bra 'scoop' med lite familj och relationer och så.”

- Jag har hela tiden avböjt att kommentera hur min familj har upplevt det här, eftersom det är deras historia. Men Sara har själv berättat i Hallandsposten, när hon fyllde 20 år, om mitt könsbyte och att hon har valt att fortsätta kalla mig pappa, säger Tove och fortsätter:

ANNONS

- Generellt är hennes generation mycket mer öppen än tidigare generationer. Tänk om en politiker hade gått ut och sagt att hen skulle byta kön för 25 år sedan, det fanns ju inte, säger Tove och konstaterar att internet haft stor betydelse för den nya öppenheten.

- Du kan ju ta del av andra människors liv på ett helt annat sätt.

När Tove lämnade politiken 2006 var hon övertygad om att det var för alltid. Hon kopplade bort allt och läste knappt tidningen längre. Men hösten 2009 hörde de av sig från Miljöpartiets valberedning - skulle Tove kunna tänka sig en comeback?

- Det kändes faktiskt lite lockande, jag hade ju successivt fått tillbaka både orken och viljan att vara med och förändra världen. Så jag tackade ja och snart var allt igång igen. Med facit i hand borde jag nog ha väntat något år, för att hinna komma mer i balans personligen. Politik är en spännande blandning av samarbeten, gemenskap och åsiktsskillnader - men just det gör att det också kan bli rätt tufft ibland.

Steg för steg har Tove återhämtat sig, och i höstas märkte hon att hon nog börjat fungera som en hel människa, både politiskt och privat.

ANNONS

- Under de här åren har jag också fått en del förfrågningar om att komma ut och föreläsa, men det har aldrig känts riktigt aktuellt. Inte förrän en lärare på Sannarpsgymnasiet undrade om jag ville vara med på deras likabehandlingsdag. Jag bad att få veta lite mer, men behövde egentligen inte fundera särskilt länge. Någonstans kände jag att jag var redo.

- Det var ett tecken, en vändpunkt. Och när jag sedan läste skolans likabehandlingsplan var det en formulering som talade direkt till mig: ”Vi vill att alla känner sig positivt bekräftade och respekterad för den man är”. Uttrycket ”positivt bekräftade” gör det så mycket lättare att förklara varför jag inte ska behöva bli påmind om mitt gamla namn eller acceptera att så många fortfarande säger han i stället för hon när de talar om mig.

I dag kan det gå dagar utan att Tove tänker på att hon har bytt kön och allt som det har fört med sig. Hon bara ”lever på”, precis som de flesta av oss.

- Jag bryr mig inte längre lika mycket om vad omgivningen tycker och tänker. Jag är i harmoni med mig själv och kan äntligen vara den jag är. Det tog mycket längre tid än jag trodde, men nu är jag där.

ANNONS
ANNONS