Vi träffas när Andreas precis kommit hem till föräldrarna Gunnel och Jan-Erik för att fira jul i Holm. Annars bor han numera i Nice, där han är anställd av en amerikansk konsultfirma och brukar resa runt för att inspektera ångkraftverk.
– I år har jag jobbat i Mexiko, Dubai, Oman, Pakistan och Singapore, säger han och börjar montera ihop cykeln som han haft nedpackad i delar på flyget hit.
Den orange tvåhjulingen ska han tillbringa mycket tid på under januari och februari när han trampar sig igenom Sydamerika, från norr till söder, rekordsnabbt tillsammans med kompisen Axel Carion från Frankrike.
– Tester visar att vi är väldigt jämna fysiskt. Han har lite bättre syreupptagningsförmåga än jag, men jag har lite starkare ben än han.
– Om man ska slita tillsammans så länge är det viktigt att det inte skiljer för mycket – så att vi kan turas om att peppa varandra när den andre har en dipp.
Under deras resa kommer temperaturen att skifta från 40 grader varmt till 5 grader minus. Dessutom ska de ta sig upp för sammanlagt 86 000 höjdmeter.
– Klättringarna är den stora utmaningen. Samtidigt som vi vill slå rekord och komma fram snabbt gäller det att inte vara överoptimistisk. Kör man lite, lite för hårt när det går uppför, tvingas man betala dyrt senare, förklarar han.
För att hushålla med energin ska de som mest komma upp i 75–80 procent av maxpuls. På de platta partierna ska de normalt cykla med 70 procent av maxpuls.
– Tuffast blir när vi ska från havsnivån i norra Chile över gränsen till Argentina, upp till 4 800 meter meter över havet.
På sin dator visar Andreas den detaljerade planeringen av dagsetapperna. Snittet ligger på drygt 20 mil om dagen, men när det är långa stigningar kör de 3–4 mil kortare.
– Även om vi har lampor med för säkerhets skull vill vi undvika att cykla i mörker på grund av riskerna med trafiken, säger Andreas och pekar på att de då bara har drygt tolv ljusa timmar per dygn på sig – inklusive alla matstopp.
En kvinnlig kollega på redaktionen har skickat med frågan om varför man utsätter sig för det här. Andreas ler och svarar snabbt att ”man lever bara en gång” och att ”ingen annan klarat att cykla sträckan så fort”.
– Det finns också en tjusning i enkelheten. Man vaknar, äter frukost och sedan cyklar man – allt annat är oviktigt. Dessutom ser man nya saker varje dag, säger han.
Fakta: Andreas Fabricius
Ålder: 33 år.
Bor: Nära flygplatsen i Nice. ”När jag cyklar hem från jobbet är det 1 000 höjdmeter upp till mitt hus”.
Familj: Hustrun Carmen från Spanien, som han träffade när de båda pluggade på Chalmers.
Triathlonerfarenhet: Fem Ironman (3 860) meter havssimning, 18 mil cykling och 42 kilometer löpning). ”Värst var Los Cabos i Mexiko. Det var för varmt för att simma med våtdräkt, 1 600 höjdmeter på cyklingen och 39 grader varmt under maran”. Bästa tiden är 10.37 i Nice (trots 2 200 höjdmeter på cyklingen).
Träning i år: 600 timmar, varav 450 timmar cykling med totalt över 150 000 höjdmeter.
