De här aporna härstammar från vilda berberapor som lever i Atlasbergen i Marocko. På "The Rock" har de funnit en miljö som passar dem perfekt.
De myter som finns kring dem hör intimt samman med klippans ofta mycket våldsamma historia.
En annan myt gör gällande att morerna, som fanns där till mitten av 1400-talet och efterlämnat en känd borg på klippan, förde med sig aporna. Dessförinnan har romare, muslimer med flera behärskat denna ur försvarsynpunkt så vktiga plats. Men aporna har inte alltid funnit där!
Förklaringen till deras närvaro är enklare än så.
1704 erövrade en engelsk och holländsk här klippan och den hamnade i engelsk överhöghet 1713 och är fortfarande en brittisk besittning. Och det var några år senare som aporna började komma till Gibraltar. Engelska soldater tog med sig apor, ofta som sällskapsdjur, från "kampanjer" iNordafrika.
Genom åren har antalet apor och deras hälsostatus varierat ganska mycket. Vissa tider har de varit hotade och endast funnits i några tiotal.
Men det bekanta uttrycket, för övrigt ofta sagt i Spanien: "När aporna lämnar Gibraltar försvinner också britterna", verkar ha tagit skruv. Inte minst gällde det Winston Churchill som beordrade åtgärder för att rädda gibraltaraporna. Bland annat togs nya apor in från Nordafrika.
Numera finns det 300 invider på klippan. De är uppdelade i sex flockar, var och en med en gammal hanne som ledare.
Det är främst svält och sjukdom som hotat apornas existens. Men lyckade räddningsktioner har tryggat deras framtid.
Idag är det Gibraltar Ornithological and Natural History Society och den brittiska djurskyddsorganisationen RSPCA som ansvarar för dem.
Enligt uppgifter från den guide vi anlitade håller myndigheterna antalet apor konstant kring 300. Om antalet skulle öka för mycket blir klippans utrymme för trångt och de skulle söka sig ner till bebyggelsen och ställa till förtret.
Överskottet i populationen skickas till djurparker världen över, eller som en sista utväg, till avlivning.
Aporna sköts annars förträffligt av de myndigheter som har ansvar för dem. Vår guide hävdade att militärsjukhuset, beläget ett stycke upp på klippan, har en liten specialavdelning för sjuka apor. Huruvida det är en myt, eller ett skämt, eller allvar ska vi låta vara osagt, men hans kommentar var den här:
– De får mycket bättre vård än vi infödda Gibraltarbor.
Gibraltarapan är alltså en berberapa (Macaca sylvanus) som finns i Atlasbergen i Marocko och Algeriet. Enligt NE är det en "art ifamiljen markattartade apor". Men de är inte särskilt lika markattor, eller en särskilt nära släkt med dem. Närmare på släktträdet finner vi bland andra babianer.
De lever i grupper, ibland rätt stora, där en sträng hierarki råder.
I toppen finns en gammal hanne, som inte bara bestämmer iflocken, utan också tar stort ansvar för flockens väl och ve och ofta visar rörande omsorg om de ranglägsta individerna.
Gibraltaraporna, liksom släktingarna iAtlasbergen, tillbringar mycket tid med att sköta om varandra, alltså utöva den sociala aktivitet som innebär att de rensar varandras pälsar. Studier visar att ungefär 20 procent av dagen går åt till sådant.
Ett unikt beteende som berberaporna utvecklat är att om en vuxen apa blir attackerad av en ranghög individ, kan den ranglägre ta upp en unge i famnen, vilket har en lugnande inverkan på angriparen och även på flocken i stort.
De visar också en mycket stor omsorg om flockens yngsta medlemmar, vilka alla vuxna hjälps åt att ta hand om och skydda.
Livslängden hos de här aporna är för hannar 15 till 17 år, medan honorna blir 18 till 22 år.
Myndigheterna håller kontroll på varenda individ som föds och varje födsel blir registrerad och de nyfödda begåvas med ett namn.
Aporna stödutfodras av myndigheterna. Men de drygar själva ut kosten med en del av de växter som finns vilda på klippan. Och även om det inte är tillåtet, så förser turisterna dem med en hel del ätbart. Frivilligt eller ofrivilligt.
Om nu aporna tillbringar 20 procent av sin dag med att putsa varandra, så är de ännu flitigare när det gäller att umgås med turisterna. 30 procent av dagarna går åt till det.
Men det gäller att se upp! Får de chansen, så stjäl de vad ätbart de kan komma åt.
När vi var där fick en tysk turist erfara detta. Han blev av med en nyinköpt glass till en fräck apa som hoppade upp i famnen på tysken och snodde glassen.
Med tanke på att de håller till så lång tid av dagen nära turisterna ska man ha rejäl otur om man missar Gibraltaraporna under en "rock-tour".