Under krigsåren i Finland skickas 80 000 barn till Sverige undan fattigdom och ryska bomber. Ett av dem är Timo Takanen, en fyraårig pojke från hjärtat av Finland med lunginflammation och en far som har stupat vid fronten.
Timo får aldrig åka hem igen. Hans hem blir i stället en bondgård i Halland och ett par strängt religiösa fosterföräldrar.
– Man vaknar en dag så har ens pappa blivit skjuten och tre månader senare skickas man bort. Hur analyserar man det som barn? Det blir som ett straff. Det där traumat blir inkapslat i kroppen, säger Anna Takanen.
I sin romandebut "Sörjen som blev" skildrar hon sin pappa Timos historia. Och traumat som blev inkapslat inte bara i Timo utan i hela familjen, på båda sidor om Östersjön.
– Min pappa ville inte prata om sorgen kring Finland. I dag pratar man om trauman som inte bearbetas och som går i arv i generationer och som går i arv i byar och hela samhällen.
"Var i sorg och chock"
Men när hon började skriva berättelsen hade Takanen, som är skådespelare, regissör och fram till alldeles nyligen teaterchef, inte en tanke på att den skulle bli en roman. Materialet tog form i en dagbok som hon började skriva när pappan blev sjuk för tre år sedan.
– Han ville inte erkänna att han var sjuk, så det var ett sätt för mig att dokumentera vad han hade sagt. Så fick vi ett cancerbesked och han dog inom en månad. Då skrev jag för att bearbeta hans död. Det var verkligen inte så att jag tänkte att nu ska jag sätta mig ner och skriva mitt livs roman. Det var en nödvändighet för mig. Jag var i sorg och i chock, säger hon.
Även om händelserna, platserna och breven i boken finns på riktigt är "Sörjen som blev" ingen biografi. Anna Takanen bygger berättelsen med scener som hon laddar med känslor, undermedvetna tankar och drömmar. Hon poängterar att det är hennes egen tolkning av släktens historia.
– Jag har ju varit barn där och jag har suttit där och spanat, spårat och försökt förstå vad det egentligen är som händer. Varje gång vi reste till Finland så var det som att det dök upp en väldigt stor längtansglädje och samtidigt en grundsorg. Det är väl därför jag har blivit skådespelare och regissör, jag är en person som observerar detaljer och lägger dem på minnet.
Boken "ett fredsarbete"
I boken leker Anna Takanen med orden för att skapa rätt känslor, ibland sätts de till exempel samman på nya sätt, där en grupp arga män bildar en mur av "nejkroppar", och föräldrarna "kärlekstjafsar" i framsätet under semestern. Sättet att uttrycka sig har hon haft med sig hela livet, berättar Takanen, som både har dyslexi och en stor kärlek till språket.
– För mig har språket alltid varit något emotionellt. Jag har utvecklat mitt språk genom att jag har skrivit, men det har inte varit för andra. Skrivandet för mig har alltid varit ett rum som hör ihop med bearbetning, säger hon.
Samtidigt som boken är Takanens perspektiv på familjens historia är det viktigt för henne vad resten av släkten tycker. Vissa av händelserna är svåra att tala om, som när en faster tar sitt eget liv, och när hennes finske farbror blir jagad med en yxa av sin styvpappa.
Som representant för den finska sidan av släkten fick kusinen och författaren Päivi Storgård, som tidigare översatt Takanens pjäs "Fosterlandet" till finska, läsa boken.
– Hon ringde mig och grät och var väldigt stolt. Det var viktigt att Päivi kunde säga att det här är okej. Min avsikt har inte varit att såra någon. För mig är den här boken ett fredsarbete med ett trauma, inte en uppgörelse, säger Anna Takanen.
Boken ska också ges ut i finsk översättning, vilket är viktigt för henne.
– Jag är bara glad att den kommer tillbaka. Den börjar i Finland och jag är glad för att den kommer tillbaka dit.
Björn Berglund/TT
Född: 1968.
Uppvuxen: I Kungsbacka, söder om Göteborg, och i Falkenberg.
Familj: Gift med författaren Stig Hansén.
Sysselsättning: Skådespelare, regissör och nybliven författare.
Bakgrund: Teatergymnasium i Halmstad, Scenskolan i Malmö. Jobbade 1995 till 2005 med Suzanne Osten på Unga Klara. Spelade flickan i "Flickan, mamman och soporna". Har regisserat på bland annat Backa teater, Uppsala stadsteater och Göteborgs stadsteater.
Har regisserat "Fosterlandet", som även den tar sig an de finska krigsbarnens historia. Pjäsen har satts upp i Göteborg och Stockholm och på Svenska Teatern i Finland.
Var på Göteborgs stadsteater 2006 till 2015 och gjorde teatern till en av landets mest jämställda. Slutade nyligen som teaterchef för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Aktuell: Med debutromanen "Sörjen som blev".
Traumat kring krigsbarnen:
– Förläggaren i Finland säger att det här är en jätteviktig fråga för Finland att ta tag i, som samhälle och land, att den fortfarande inte är helt bearbetad. Man förlorade kontrollen över sina barn och hur bearbetar man det som land? När man byggde upp Finland efter kriget hade man inte tid att prata om det här. Det var för stort och djupt.
Skrivprocessen:
– Det har bara varit några få personer som fått läsa innan den gick i tryck. Jag har varit restriktiv så att jag har fått behålla den konstnärliga processen hos mig själv. Det har varit en väldigt privat process, kanske eftersom det låg en sorgbearbetning i grunden. I mitt andra yrke har jag jobbat så otroligt rationellt och uppstyrt.
Att lämna livet som teaterchef efter 14 år:
– Det var ett naturligt beslut. Jag vill inte vara chef hela mitt liv, jag har för mycket egna idéer som jag vill realisera konstnärligt. Alla beslut är svåra. Men jag har varit chef så länge, så jag går in i en ny livsfas. De flesta vet när man vill göra något annat. När kroppen bara promenerar iväg och man står kvar och tänker, vad händer nu?
Benny Fredrikssons död:
– Det är fruktansvärt sorgligt att han tog sitt liv. Och det känns fortfarande oförsonligt, det sättet som allting hände på. Det är klart att 2018 var ett tufft år. Och det finns fortfarande mycket för organisationen att bearbeta.