Reportaget publicerades först i H som i Halland 31 januari 2010.
– Jag lyckades, men var så rädd att bli utkastad att jag inte vågade gå på toaletten, säger John.
Sedan den decemberdagen 1983 är hans fascination för den älskade spionen evig.
”Bond is what every man would like to be.”Så sammanfattade Raymond Chandler, kungen av hårdkokt kriminallitteratur, författarkollegan Ian Flemings succé med agent 007.
Sedan la Chandler till ”and what every woman would like to have between her sheets”.
Det sistnämnda kanske man bör låta vara osagt. Men de flesta män, som innerst inne aldrig upphör att vara pojkar, har någon gång velat vara James Bond – eller i alla fall i hans kläder.
– Det är en livsstil. Han är en förebild och filmerna är stilbildande och kopieras av alla andra regissörer. Sedan ligger det antagligen rätt mycket nostalgi bakom mitt Bondintresse, säger John Chiarantona.
– Men det är klart, lite nördig är jag nog, säger han och visar leende upp sin tatuerade överarm som pryds av en svart 007-logga.
– Cool, va?
Allra första gången han stiftade bekantskap med den brittiska dubbelnollan var i föräldrahemmet på Alet. Vhs- apparaterna dök upp i de svenska gillestugorna i början av 1980-talet och familjen köpte som många andra en video – och därmed såddes fröet till ett livslångt intresse hos John.
– Jag var nio år gammal när mamma och pappa hyrde ”Dr. No” (Agent 007 med rätt att döda) på Kays radio & tv.
Sedan dess har det blivit en och annan timme i James Bonds sällskap.
– Min favorit är ”I Hennes majestäts hemliga tjänst”. Jag har säkert sett den 50 gånger; jag vet exakt vilka repliker som kommer i nästa scen. Skidjaktscenen är för häftig och trots att George Lazenby spelar Bond är det nog en av de bästa filmerna som gjorts, säger John.
För som de flesta rättrogna Bond-fantaster rankar han Sean Connery som nummer ett. Tvåa är nykomlingen Daniel Craig och i fallande ordning är det sedan George Lazenby, Pierce Brosnan och Roger Moore medan Timothy Dalton återfinns på jumboplats.
– Dalton gjorde två dåliga filmer och det blir för mycket komedi när Roger Moore är med. Connery är utan tvekan mest lik Flemings karaktär och har bäst stil, säger John som har svårt att säga vilka filmer som är sämst.
– Nej, så kan man inte säga. Mindre bra i så fall, det är trots allt Bond vi talar om, säger John och skrattar.
– Men ”Tomorrow never dies” och ”Licence to kill” snurrar inte så ofta.
Att John är en samlare förstår alla som kommer ner i hans källare.
Längs väggarna står bokhyllor fyllda av Bond-litteratur, spel och pussel. Och såklart, i bokstavsordning, alla filmer – från vhs till dvd och blu-ray. Givetvis i alla tänkbara utgåvor och med allt extramaterial.
I taket hänger en hd-projektor som ger en 120-tumsbild och tv-rummet är utrustat med surroundhögtalare.
– Film och teknik hänger ihop, så visst lägger jag en del pengar på mitt intresse.
Som tur är gillar hans fru Pernilla också att titta på film och de äldsta av deras tre barn har redan introducerats i Bond-världen.
– Det händer att vi betar av alla 22 titlarna under ett par veckor, säger John som sedan ”Levande måltavla” 1985 har sett alla filmerna på premiärvisningen.
– Pernilla har varit med sedan 1995 då vi såg ”Golden Eye” tillsammans.
Men vid närmare eftertanke visar sig detta vara en sanning med modifikation:
– Ja, förutom de där 25 sekunderna i ”Tomorrow never dies” från 1997. Helt plötsligt, precis under de inledande förtexterna med musiken och allt det där man bara inte vill missa, fick jag näsblod. Det bara sprutade ur näsan och jag fick rusa ut och stoppa in tussar, säger John.
Om det var av på grund av spänd förväntan låter han vara osagt.
– Men Pernilla brukar påpeka att hon minsann såg hela filmen.
I ett annat rum i familjens källare hänger samtliga filmaffischer och på en bokhylla står, fortfarande i plastförpackningarna och garanterat okörda, små kopior av nästan alla bilar som 007 eller hans beryktade fiender använt.
– Samlingen är inte helt komplett ännu men jag köper och säljer en hel del Bondprylar på Tradera och ebay. Det finns hur mycket som helst.
– Titta här, säger John och plockar fram en skinande vit Ford Thunderbird.
– Det är en replika på den som CIA-agenten Felix Leiter kör i ”Goldfinger”, den bilen är nog min favorit.
– Av de bilar 007 rattar själv gillar jag hans gröna Aston Martin DBS från ”I Hennes majestäts hemliga tjänst” mest, och den Aston Martin Bond kör i ”Quantum of solace” skulle jag inte heller tacka nej till. Biljaktscenen är förresten otrolig. Den måste ni bara se, säger han entusiastiskt och släcker ner rummet.
Ögonblicket senare tornar Daniel Craig upp sig i naturlig storlek på källarväggen och medan John vant hoppar fram mellan filmsekvenserna och kommenterar vad som händer skrotar James Bond ett tiotal Aston Martin i mångmiljonklassen.
– Det är en del av charmen, inspelningarna får kosta hur mycket som helst och producenterna skyr inga medel för att göra en bra film. Det är alltid bra skådisar och den senaste tekniken. Det är påkostad kvalitet, helt enkelt.
Möjligen kan en del av intresset för de actionspäckade Bondfilmerna hänga ihop med Johns tidigare hobby.
– Jag har alltid gillat stunttrick och när jag var yngre utbildade jag mig på en stuntskola. Dessutom höll jag på en del med amatörteater på Kulturhuset i Halmstad, så det ena gav väl det andra.
Brottsbekämpning är något annat som James Bond och John Chiarantona har gemensamt. I hennes majestäts hemliga tjänst är John förvisso inte, men som polis i Hans majestät konungens tjänst haffar han en och annan bov – dock inte av Le Chiffres kaliber.
– Jag är polis sedan tre år tillbaka och visst händer det att det blir lite action på jobbet också, säger John.
Att våldet i filmerna är långt från verkligheten tycker han hör till.
– Filmer ska vara overkliga. Alla vet att om man får en smäll på käften däckar man, det behöver man inte vara polis för att förstå, säger John som kollar på någon Bondfilm i veckan, bara för att koppla av.
– Det räcker att titta en liten stund.
Kollegerna skämtar ibland om hans Bondintresse.
– Säkert tänker en och annan att det är töntigt, men det bjuder jag på. Det finns folk som inte sett en enda Bondfilm och det är nästan ännu konstigare tycker jag.
James Bond såg dagens ljus långt innan John Chiarantona föddes. Enligt uppgift är det exakta datumet för dubbelagentens födelse den 15 januari 1952. Då satte sig den brittiske författaren Ian Fleming framför skrivmaskinen och påbörjade ”Casino Royale” – thrillern där James Bond möter den ryske agenten Le Chiffre och utmanar honom i tärningsspelet baccarat på casinot i Royale-les-Eaux.
Först på det tredje försöket fick Fleming till inledningen:
”Framemot tretiden på morgonen är atmosfären på ett casino kväljande med sin odör av parfym och rök och svett. Den själsliga nötningsprocess som förorsakas av högt spel – en blandning av snikenhet, fruktan och nervös spänning – når då gränsen för det uthärdliga, förnuftet vaknar till besinning och revolterar med vämjelse mot alltsammans. James Bond insåg plötsligt att han var trött.”
– Jag har inte läst boken men den första filmatiseringen av ”Casino Royale” från 1967 är inte bra, den är nästan en skymf. Det är den med David Niven och Peter Sellers, men den är en parodi och räknas inte som en officiell Bond-film. ”Never say never again” från 1983 är förresten inte heller äkta vara, säger John.
5 oktober 1962, för övrigt samma dag som The Beatles släppte sin första singel ”Love me do”, hade den första Bondfilmen, ”Agent 007 med rätt att döda” (Dr. No) premiär i England och sedan har det blivit 21 filmer till.
– Jag minns fortfarande känslan när jag såg ”Dr. No” första gången på video. Sean Connerys skotska brytning, Ursula Andress som Bondbruden Honey Ryder i en ljusgul bikini och kampen mot SPECTRE…
Den kedjerökande och ständigt drinkpimplande Ian Fleming fick dock inte uppleva så många av Bonds framgångar på vita duken. 1964 – samma år som den tredje filmen, ”Goldfinger”, hade premiär – stannade hans hjärta.
Då hade böckerna om agent 007 sålt i över 30 miljoner exemplar världen över och succéhistorien hade bara börjat skrivas. I dag lever och frodas James Bond som aldrig förr. Daniel Craig är kontrakterad för en tredje film, trots att det till en början förekom en hel del protester bland de mest inbitna fansen mot en ”blond Bond”.
Detta gjorde knappast Craig skakad, möjligen lite störd. Efter de två inledande kassasuccéerna lär vi nog få se Daniel Craigs Bond rädda världen fler gånger.
– Nästa film kommer tidigast 2011 och det ryktas att Sam Mendes, som bland annat gjort ”American beauty”, ska regissera.
Och skulle det vara så att John är schemalagd den kvällen får nog någon av kollegorna vara beredd att hoppa in.
Precis som för snart trettio år sedan kommer han nämligen, fylld av spänning och förväntan, att nervöst räcka fram biljetten till biografvaktmästaren – trots att han numera har åldern inne.
– När det än blir så bestämdes det för länge sedan att jag ska se den filmen på premiären, säger Bondfantasten som heter Chiarantona, John Chiarantona.
