Jazz i Halmstad presenterade Kjeld Lauritsen på hammondorgel vid tisdagskvällens jazz. Redan i det bluesiga inledande numret rev Lauritsen av ett solo fyllt av musikaliska referenser. Ni vet när man rabblar i huvudet; där är ju den, och den och den…
Med mycket värme och en god portion humor serverade han sedan både mellansnack och sin lysande hantering av orgeln. Kring Lauritsen, som även rattade basen med fötterna, fanns Per Sjödin på gitarr, Kristoffer Johansson på trummor och Halmstads egen Per Thornberg på tenorsax.
Kjeld Lauritsens hammondorgel, ingen B3 utan en A100, stammar från en elektromekanisk konstruktion från 1934, fjärran från dagens syntar och astung att släpa på. Tillsammans med Lesley't med roterande högtalare får man ett mycket speciellt sound. Ljudet är flitigt kopierat och samplat men aldrig så bra som i verkligheten, jag lovar.
Det var en uppfriskande blandad repertoar med både klassiska kända jazznummer och egenkomponerat material av medlemmarna i bandet. Per Thornberg hade bidragit med hårdsvängande ”Blue dream”, med ett gruvligt skönt trumsolo av Kristoffer Johansson med minimalistisk inledning på endast baskagge och virvel, utvecklat med både fantasi och humor.
I Count Basies ”Girl talk” illustrerade Lauritsen tjejsnacket på orgeln så att man bara måste dra på munnen. Han har en enastående förmåga att anpassa sitt spel till varje låt, varje stämning med allt från stackato till frustande feta ackord och ändå lämna generöst med utrymme till övriga musiker.
Med jazzballaden ”February blue” hyllade Lauritsen en nyligen bortgången kollega. Här får jag erkänna att min bild av orgeln varit lite schablonmässig och lär mig att det finns ett betydligt bredare register. Orgeln viskar, suckar, nynnar och sjunger rakt in i hjärtat så att dt fuktas i ögonvrån.
Jag skulle kunna rada upp flera höjdpunkter för kvällen men vill gärna nämna en där orgeln faktiskt befann sig i bakgrunden. I John Coltranes ”Wise one” dominerade Per Sjödins ljuvliga gitarrspel med en i jazzsammanhang klädsamt klar ton och Thornbergs saxsolo var nära nog oförglömligt i sin kombination av lysande teknik och en rejäl portion känsla.
I ”Jazzgirls” demonstrerade Lauritsen även det svulstiga distade hammondljudet i ett frikostigt och bluesigt solo. En snabb egen komposition och som extranummer ”In a sentimental mood” krönte en ypperlig kväll där alla musiker kom väl till sin rätt.
Kvar i minnet tronar väl ändå främst återhörandet av hammondorgeln som tyvärr framstår som en musikalisk relik i dagens musikliv. Heder åt Kjeld Lauritsen som så väl förvaltar arvet.
