Strebers från Strängnäs har ända sedan starten för 30 år sedan odlat en image och estetik med skräck och skrock som två bärande element, till exempel i folkkära låtar som Balladen om lilla Elsa och 39 steg. Därmed passar det utmärkt att avsluta årets återföreningsturné på just halloween i Halmstad.
Sångaren och gitarristen Ulke frontar i skelettpyjamas medan de andra i bandet tycks vara utklädda till häxversioner av tant grön, tant brun och tant gredelin i utsmetat läppstift, bedagade klänningar och tyllkjolar.
Strebers mollstämt larmande trallpunk smyckas av förinspelade intron med kyrkorgel, fiol och avgrundsvrål hämtade från 1980- och 90-talsalbumen. De sjunger om blod, betong och brustna drömmar. Av naturliga skäl är några av texterna hopplöst fjättrade i det förgångna, som när Ulke sjunger att det ”hunnit bli 1991” i Jag brinner, ett av kvällens mest oväntade nummer.
Men såväl Högervindar och Terrorbalans som Mitt blod/ditt blod förankras i samtida, hotfull aktualitet.
– Många klassiska Streberslåtar handlar om att fastna i ekorrhjulet, påminner basisten Stickan i ett mellansnack.
På det temat spinner Levande död och Fångad. Bäst går ändå Blod, svett och tårar, Betongbarn och Betongens kungar fram.
För den oinvigda publiken torde Stipens inspirerade trumspel imponera mest. För den redan frälsta majoriteten blev lördagens avskedskonsert en kavalkad av gamla favoriter. Något som tycktes nå fram till bandet:
– De här låtarna betyder lika mycket för oss som för er, försäkrar Stickan.
