Som ett litet vårstämningsfrö dimper Sara Gimbergssons nya bilderbok ner på skrivbordet.
Precis så gör också huvudpersonen, Lilla frö, på första sidan: dyker, störtar, dimper, flyger ner på jorden.
Det är egentligen en akt av största mod, för hon vet ingenting om jorden, om maskarna, om regnet, snön och solen. Hon vet inte varför hon är där och vad hon ska bli.
Men Lilla frö är en varelse som verkar alldeles trygg i just osäkerheten.
Lilla frö ligger där hon ligger, låter snö och regn och sol komma, sömn och vaka komma, maskar passera.
Sannolikt litar hon på det ödesbestämda, att hon har en klart utstakad framtid och en uppgift.
Sara Gimbergsson förlitar sig på den enkla konstaterande berättelsen och låter bilder, i milda färger, stå för ett förmänskligande som hjälper till med identifikationen och inlevelsen.
Lilla frös förvissning håller. Underverket sker och på sista sidan har det av det lilla, lilla fröet blivit något alldeles, alldeles annat.
”Lilla frö” är en enkel berättelse som konsekvent håller sin tråd och kan skildra något så mirakulöst som hur liv och växande hör ihop för de allra minsta läsarna.
Utmärkt liten vårläsning när sipporna slår ut längs gångvägen och det kanske finns uppskjutande småstrån där någon för ett tag sedan faktiskt lät små frön singla ner.
