I en inte alltför avlägsen framtid har Hälsopartiet tagit makten i Sverige. Deras främsta, för att inte säga enda mål är att bekämpa det de ser som vår tids största hot: fetman. Under ledning av den karismatiske Johan Svärd skyr de inga medel för att göra Sverige till det smalaste och friskaste landet i världen. Epidemin ska bekämpas, inget får stå i vägen.
Men hur de än försöker kommer det alltid att finns de som inte kan, eller vill, gå ner i vikt. Inför det kommande valet är dessa individer en ständig nagel i ögat på Johan Svärd. Tills han kläcker den perfekta planen. På kort tid ska Sverige rensas upp och bli flera tusen kilo lättare. För ärligt talat – vem kommer att sakna alla dessa fetton?
Åsa Ericsdotter debuterade redan som sjuttonåring med ”Oskyld”, en prosalyrisk berättelse där språket bröt alla barriärer men omfånget var stramt. 17 år senare, i den nya romanen ”Epidemin”, är förhållandet det motsatta.
”Epidemin” är en thriller och en idéroman där populismen ställs på sin spets. Romanens huvudpersoner är, förutom Johan Svärd, de som inte passar in i hans världsbild. Den lönnfete akademikern Landon planerar en flykt till USA i hopp om ett bättre liv, sjuksköterskan Helena gömmer både sig själv och sin dotter i en stuga på en ö i hopp om att kunna skydda sitt barn från indoktrinering, Gloria är en hyllad och prisbelönt författare som nu lever ett isolerat liv för att slippa de fördömande blickar som möter henne så fort hon går utanför lägenheten. Alla existerar de i marginalen av Hälsopartiets sköna nya värld, men samtidigt utgör de också begynnelsen till en motståndsrörelse.
Det kanske mest skrämmande med romanen är hur mycket av retoriken som känns igen från det rådande politiska klimatet. På grund av detta är det lätt att läsa den som en allegori över ett samhälle där högerpopulismen breder ut sig allt mer. Men ”Epidemin” innehåller mer än så, inte minst en skarp riktad kritik mot den utseendefixering och hälsohets som bygger på tycke och smak snarare än fakta. Här finns också antydan till ett djurrättsperspektiv – för när människor bokstavligen behandlas som djur blir det inte vackert.
Det är förstås svårt att köpa hela romanens händelseutveckling. Bara det faktum att Hälsopartiet kommit till makten tycks orimligt. Är människor verkligen så lätta att dupera? Går vi på vilka förenklade lösningar som helst? Än så länge vill jag svara nej på de frågorna, men kanske kommer framtiden att visa något annat.
Som tankeexperiment sett är ”Epidemin” ändå väldigt fascinerande. Jag slukar de drygt 400 sidorna i ett nafs. Om man nu får göra en sådan jämförelse.
