Jazz i Halmstad överraskade med jazzens troligen populäraste form i programmet.
Gruppens ledare, pianisten Ulf Johansson Werre, presenterade repertoaren som ”Dixieland här och idag”, gammalt och nytt. Han fortsatte för övrigt i samma anda med musikertugg av bästa märke mellan låtarna.
Gruppens sättning är nog lite udda för oss ovana dixielandlyssnare. Trummor och bas saknas och i stället kompades man av en mycket stabil Göran Eriksson på banjo och Bosse Juhlin på sousafon (en variant av tuba, ämnad för marschorkester). En förtjänstfullt sparsam uppmickning skapade en intim atmosfär.
Man öppnade med ett par välkända nummer, ”Saint Louis Blues” och ”When you’re smiling”. Förutsägbart och ospännande kan man tro, men eventuella farhågor kom på skam av det förförande skickliga framförandet. Gruppen är så tajt och solona fantasifulla och tekniskt fullgångna. Samtliga är solister av rang och jag tror Juhlin överraskade många med sina fina sousafon- solon.
I Werres ”Dixie noveau” rörde Klas Lindquist sig smidigt över stilgränserna i ett av sina förtrollande altsaxsolon och Werre spred lycka i ett av sina infallsrika piano- solon.
Werre bröt av med en Bachkomposition framförd på piano, med vissling som substitut för flöjt och med en jazzig improvisation i mitten. Arne Domnerus hyllades i Werres mycket finstämda ”Alt man drömmer om” på piano och sax.
Efter en bakgrund kring bandets tillkomst på Povel Ramels initiativ 2003, serverades en het ”The sheik of Araby” med ett lysande växelspel mellan blåsarna – jag vill ge Mårten Lundgrens fina trumpetspel ett erkännande.
En fin jazzkväll i en avspänd anda med lysande musikaliska insatser.
