Jazz i Halmstad fyller 20 år och firade genom att bjuda på en bonus efter det ordinarie programmet. Bohuslän Big Band hade dammat av Gerorge Gershwin och bjudit in amerikanske och mycket välmeriterade Lew Soloff. ”Han har spelat med alla” enligt presentatören som väl överdrev lätt.
Första set rattade medlemmarna i storbandet dock själva. Jag är uppväxt med ”Rhapsody in blue” med flera Gershwinmelodier och har nog tyckt att det var lite väl stramt och tämjt. Kvällen skulle visa att det inte behöver vara så.
Musikerna började med ett medley på tre melodier passande nog inlett med ”Strike up the band”. Det var fräcka arrangemang, emellanåt högt tempo och plats för personliga och skickligt framförda solon.
Därpå rev man av ”The man I love” som vi brukar få höra som en smäktande ballad. Här serverades den i ett högt tempo och väldigt rakt på sak. Ett lyckat grepp och representativt för stilbrotten under kvällen. Melodierna visade sig tacksamma att arrangera om.
De tre basklarinetterna i ”Fascinating rhythm” var ett ovanligt grepp och gav ett annorlunda och mycket skönt sound.
Jag såg inte riktigt fram emot att få höra den lätt slitna ”Rapsody in blue”. Tack vare ett bluesigare och snabbare arrangemang kryddat med ett rätt anarkistiskt barytonsolo kändes dock anrättningen nästan ny. Genomgående mycket snyggt och proffsigt av bandet.
Hela ”Porgy and Bess” utan sång, kan de’ va’ nåt? Det var i alla fall planen efter paus och trumpetsolisten Lew Soloff gjorde entré.
Jodå, absolut kan det vara det i Gil Evans arrangemang till Miles Davis från 1958 och väldigt gärna med Bohuslän Big Band och Soloff visade det sig. Inledningsvis spelade han med en matt ton, mycket uttrycksfullt och behagligt. I nästa stycke var tonen rena svetslågan.
I ”Summertime” spelade han sordinerat och krispigt men ändå med auktoritet i ett nedtonat men mycket stämningsfullt arrangemang med sordinerade trumpeter och flöjter som effektiva stämningsskapare i bakgrunden. Jag kunde förstå den storvulna presentationen. Soloff visade sig helt mästerlig på att variera sitt spel.
Det var turnépremiär för storbandet och jag har verkligen ingen anledning att vara orolig för fortsättningen. Ett makalöst band med en lång rad fina soloinsatser, energi och spelglädje.
Enda smolket var kanske valet av lokal. Orkestern är stor och svämmade ut från scenen. Att festsalen var fullsatt gjorde akustiken acceptabel men det blev lite väl ljudstarkt emellanåt.
