Konstnärerna är i full färd med att hänga upp och ställa verken på plats när HP tittar förbi några dagar innan utställningen öppnar. I grunden är det vita rummet, med sitt perfekta ljusflöde, stillsamt och behagligt. Konstverken tar inte över utan smälter in, precis som om de stått där i flera år och verkligen hittat sin plats.
– Det slog mig i dag att vi tre har ett gemensamt formspråk. Vi har gemensamma tankar om konst, säger Noa Andersson.
Mixen av verk är stor. Ludvig Ödman hänger upp döda ankor som han format och gjutit om. En vägg är prydd med Noa Anderssons Enso, en cirkel som uttrycker ögonblicket då tanken är fri för att låta kroppen vara kreativ, och Anastasia Polubotkos metallkorgar, som är befästa med tänder, står i ett hörn av rummet.
– Vi har inget tema. Det handlar mer om att åka någonstans och skapa något tillsammans, det är en rolig process, säger Anastasia Polubotko.
Utställningen öppnar i morgon, och håller på till den 8 oktober. Det här blir trions första inomhusutställning ihop.
– Det är kul och spännande med unga, nya konstnärer som vår publik inte har sett än, säger Laholms kommuns kultursekreterare Thérèse Ehrenborg.
De tre konstnärerna träffades när Anastasia Polubotko och Ludvig Ödman, som är ett par, flyttade till Sölvesborg. Makarnas ateljé ligger bara en stenkast från Noa Anderssons hus. Nu är de både kollegor och vänner, och utbyter erfarenheter med varandra.
– När jag var yngre tänkte jag att konsten kunde förändra världen. I dag tänker jag annorlunda, men jag tror ändå att den hjälper människor i vardagen, säger Noa Andersson.
Syftet med konsten varierar bland trion. För Noa Andersson är det tvådelat. Ibland vill han väcka reaktioner, ibland vill han skapa något vackert. Anastasia Polubotko pratar om att skapa ett rum där människor kan gå in och sättas i olika känslostämningar, medan Ludvig Ödman utgår i från sig själv och sin uppväxt.
– Rent pragmatiskt måste jag bygga saker för att må bra. Sedan är det spännande att forska i mig själv och min omgivning, säger han.
Även det bortglömda är något Ludvig Ödman återvänder till.
– Det finns ett slags nostalgi med att det blir färre bortglömda platser i takt med att man upptäcker mer. Det är ett slags vemod inför att allt är upptäckt snart, säger han.
