”Vernissage” skrev Tove redan på 1980-talet. Den handlar om en ung mans sökande efter mål och mening; om en vilsen längtan efter kärlek och vänskap. Några år senare skickade hon boken till ett par stora förlag, men blev refuserad. Därefter låg manuset länge i den berömda byrålådan (om än i en dator…) innan hon förra hösten bestämde sig för att ge ut den på egen hand.
Nu är alltså uppföljaren här och Tove konstaterar att det var stort när hon kunde lägga ”Den andra puberteten” intill ”Vernissage”.
– Det är en häftig känsla att se sin egen roman när den kommer från tryckeriet, att hålla den fysiska boken i sin hand, säger Tove.
Blandar verklighet och fiktion
”Den andra puberteten” utspelar sig under tre intensiva månader i början av 2006. Huvudpersonen, som är aktiv miljöpartist i Halmköping, har ett par år tidigare gått ut och berättat att hen ska byta kön och bli Johanna. I romanens inledning råkar Johanna läsa ett osmakligt skämt om sig själv i en satirspalt på en lokal partiavdelnings webbplats – något som hände Tove vid samma tid (och som gjorde att hon till slut valde att hoppa av politiken, precis som Johanna gör).
– Jag har blandat verklighet och fiktion, i båda romanerna. Jag har gått en kurs i skapande svenska, däremot har jag inte målat eller studerat på Konstfack. Men precis som Johanna har jag och min sambo en son och en dotter, så det är klart att många lägger in min familj i bokens karaktärer. På så vis är det ett dilemma, att skriva ”delvis självbiografiskt.”
I ”Vernissage” leker Tove mycket med orden och ibland känns texten nästan som poesi: ”Tomhet. Tomhet är glömska./Jag glömmer mig./Mitt jag./Är bara en vilsen del av allt omgivande liv, av björkarna, de regntunga molnen./Av fåglarna./ Havet./Vi hör ihop. En sällan stund.”
– Jag är noga med orden, och därför kändes det bra när två vänner som läste boken innan jag skickade den till tryckeriet sa att inte ett enda ord var onödigt.
Det som hände Johanna, hände också mig. Och det slutade med att jag – och hon – lämnade politiken.
”Den andra puberteten” är mer komprimerad i tiden, och har en tydligare och mer turbulent handling. Här får vi följa hur Johannas liv skakas i grunden av det hon upplever som ett verbalt ofredande: ”Hon måste återfå rätten till sitt liv./Hon borde inte behöva känna sig så utsatt./Så hjälplös.”
– Det som hände Johanna, hände också mig. Och det slutade med att jag – och hon – lämnade politiken.
I dag är Tove 66 år, och kan se tillbaka på ett helt liv av skrivande – ”första gången jag kallade mig författare var nog på valsedeln 2010, då man tvunget skulle ha en titel”. Men hon har tvingats pausa orden då och då. Under småbarnsåren fanns inte tiden, och inte heller när hon hade tunga politiska uppdrag.
– Det går inte att skriva skönlitterärt parallellt med att en läser flera hundra sidor kommunala handlingar varje vecka, konstaterar Tove och inflikar att ”det kräver lugn och ro att skriva romaner.”
Utan starka tidsmarkörer
Och när böckerna väl finns, då kommer den stora utmaningen, den som man inte kan påverka själv på samma sätt som skrivprocessen: att nå ut.
– Men det jag skriver är ganska allmänmänskligt, och utan starka tidsmarkörer. Det som hände mig 2006 kunde lika gärna ha hänt 2024, och det finns många unga som i dag är lika vilsna som jag var när jag var 25. Så jag hoppas att läsarna ska hitta till mina romaner.
Tove Bergman
Ålder: 66 år.
Bor: Lägenhet i Östra förstaden i Halmstad.
Familj: Sambon Ann Mari och dottern Sara. Sonen Rasmus avslutade själv sitt liv i juni 2019. ”Där och då stannade allt. Det tog fyra år innan jag kom igång med skrivandet igen.”
Gör: Författare. Har ägnat en stor del av yrkeslivet åt Miljöpartiet på kommunal nivå, men lämnade i våras sitt sista uppdrag.
Fortsättningen på ”Omvägar till mig”: Håller på med del två om åren 2003-2005. Har kommit rätt långt även på del fyra om tiden efter ”Den andra puberteten”.
Favoritförfattare: Stig Claesson. ”En inspirationskälla i början av mitt författarskap.”
Läs mer: mellan.se
Läs också:
