Filmrecension: Downsizing

Att "downsiza" är på modet i dessa bedrövliga klimathotstider. Människor i väst måste förändra sin konsumtion och leva enklare, skala ned helt enkelt om vi ska säkra artens överlevnad. Alexander Payne ("Sideways", "Nebraska") tar de här idéerna och drar dem till sin spets på ett kittlande sätt.

Några visionära norska forskare, en av dem spelad med bravur av Rolf Lassgård, har insett att svaret på vår arts överlevnad ligger i att drastiskt minska vår storlek. Om alla människor skulle krympas till Nils Karlsson Pyssling-omfång skulle ju en köttbulle räcka ganska långt.

Det äkta paret Paul och Audrey Safranek (Matt Damon och Kristen Wiig) blir nyfikna på krympning när processen börjar bli en trend och de små får chansen att bosätta sig i Disneyland-liknande bostadsområden där dollarn räcker väldigt långt.

Själva krympningen är filmens roligaste del rent visuellt. Men det är snarare satir än science fiction som bjuds och Payne avhåller sig mestadels från att leka med minimänniskorna, även om ett gigantiskt flygplanskex dras fram som humoristisk poäng när Matt Damon vaknar upp, nykrympt och värnlös.

Alexander Payne är expert på att skapa sympatiska, mänskliga relationsdramer varsamt befriade från Hollywood-fernissa. Den här gången är han något spännande på spåren och snuddar vid underhållande och intressanta frågeställningar om alternativa livsstilar och medborgerliga rättigheter. En slutsats är att de stackars människorna tyvärr är bortom all räddning, för hur mycket vi än försöker förändra vårt fysiska yttre så är vi ändå fast med samma kassa psykologi.

Men Payne får inte ihop varken idéerna eller de personliga ödena på ett engagerande sätt. Dessutom verkar han ha glömt sitt eget budskap om att skala ned. Även filmskapare borde avkrävas en sansad användning av resurser. Det känns nästan oanständigt att dra ut på historien i två långa timmar och en kvart.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra