Vid 33 är man passé, vid fyrtio jämt, är man ett skämt. Vad ska man då sätta för epitet på en 66-åring som med stormsteg närmar sig 67. Om personen i fråga får leva, förstås.
Denna person, som jag skriver om, är naturligtvis mig själv. Det är en del av kåseriernas tjusning, att skribenten slipper att vara saklig och neutral, samt dessutom får vara självcentrerad.
När jag en dag i juli körde bil till stan, för att fylla på livsmedelsförrådet, kom jag att tänka på, att jag ändå, trots min ålder, har en mycket viktig uppgift kvar att fylla.
Saken är den, att jag rasade över alla dessa lusbilar, f´låt, husbilar, som sniglade sig fram i 50 knyck på 80-vägen, med förare som kikar ut över havet i fullständig glömska över att inte vara ensam på vägen.
Senare, i livsmedelsbutiken, höll jag på att explodera över trängseln när alla turister skulle köpa kött att grilla, samt folköl därtill.
Dessutom retade jag mig på deras klädsel, eller snarare brist på sådan.
Och allt detta rasande och ilska bara för att jag behövde lite falukorv. Sådan vill man kunna köpa, utan att få ett totalt sammanbrott och högt blodtryck.
Men detta är bara ett exempel på vad jag numera retar mig på.
Som förbrukad redaktör, stör jag mig mest av allt på fel i texter. Vet inte folk att det heter ”ta det säkra för det osäkra”? Nej, ordet ”för” är ofta utbytt mot ”före”.
Idioti!
Eller se på stationen i Falkenberg:
Jag tänker aldrig ta tåget dit eller ifrån, så länge det står ”Falkenberg station” istället för ”Falkenbergs station”. Det värsta är att det felskrivna namnet är ristat i sten!
Och ilskan väller också upp i mig när jag tänker på cyklister!
Ja, nu tänker jag inte på hur de skriver, utan på hur de – just det – cyklar.
De kommer farande över vägen i någon slags inbillad rätt att komma först, dessutom är de klädda i lycra!
I alla fall när jag går med hunden Lilla Åsa på cykelbanan och det plötsligt susar förbi någon cyklist i full fart, utan att ta hänsyn till oss två.
Och bilisterna sedan, de tar inte någon som helst hänsyn till mig när jag kör ut mitt framför dem, på min gamla cykel.
Ja, som ni har fattat finns det mycket att klaga på. Det jag räknat upp ovan är bara en liten bråkdel av det som jag fräser och mumlar om dagligen.
Exempelvis stör jag mig också på alla gnällspikar till gubbar, som ska klaga på allt.
Men det där, med den viktiga uppgiften, som jag fortfarande har att kämpa med varje dag, kan ni gissa hur det var med den?
Jo, som gubbjä-el är det just klagandet som är min stora och enda kvarvarande och viktiga uppgift. Fanns inte jag och mina likar som förebild, hur skulle då de unga och framgångsrika personer kunna tänka: ”Sådan ska jag aldrig bli!”
Men poängen är, att det kommer de att bli med åren, om jorden fortsätter att existera. Och de har lärt sig av oss gamla surgubbar. Alla har en uppgift att fylla, oavsett ålder.
Det är bara en sak som förundrar mig: hur mycket sämre allting har blivit sedan jag blev gammal.
När jag var ung fanns det ju aldrig något att klaga på.
