Den 23 oktober 1563. Krigets åskor dånar. Den svenske kungen Erik XIV tågar in i med en här på 20 000 man längs Nissastigen för att erövra den danska staden Halmstad.
En kort bakgrund innan vi går vidare: Vi hallänningar har varit svenskar i drygt 350 år. Dessförinnan tillhörde vi Danmark sedan ”urminnes tid”. I vart fall från 900-talet då den danske kungen Harald Blåtand enade Danmark och Norge och kristnade danerna enligt en känd runsten.
Men åter till kriget och belägringen.
Staden Halmstad var omgiven av höga jordvallar med vallgravar utanför. På östra sidan bildade Nissan gräns. En besättning på 1 000 soldater och 500 ryttare samt ett stridbart borgerskap fanns till stadens försvar. Kung Erik erbjöd kommendanten Poul Huitfeldt 22 000 dukater om han uppgav staden. Han fick till svar att Huitfeldt inte hade heder och ära till salu, men kulor och krut kunde kungen få så länge liv och förråd räckte. En förrymd svensk äventyrare, Lasse Bölja, som vistades i Halmstad, slog ihjäl en av stadens borgmästare som ville kapitulera.
Efter att med artilleri ha beskjutit staden från Galgberget företog svenskarna utan framgång sex stormningar. De stötte på ett kompakt motstånd. Också kvinnorna deltog i försvaret genom att kasta brinnande beckkransar på soldaterna, som klättrade uppför stormningsstegarna.
Den danske kungen Fredrik II var nu på väg till undsättning. Kung Erik beslöt att avtåga med sin här. Dessförinnan hade svenskarna bränt flera gårdar i Övraby och tyvärr också kyrkan. (Ruinerna finns fortfarande kvar.) Den svenska hären blev upphunnen vid nuvarande Oskarström. Där stod ett blodigt slag. Danskarna segrade och tog ett stort krigsbyte. På Skansen i Oskarström står en hög minnessten över slaget vid Maredskärr den 9 november 1563.
Poul Huitfeldt har fått Hvitfeldtsgatan uppkallad efter sig.
