Johan hade ännu inte blivit insläppt i undersökningsrummet på grund av covid-reglerna. Men när han hastigt blev inkallad förstod han att något var fruktansvärt fel. Hannas skrik var fullt av ångest.
– Allting brast för mig. De fick tvångshålla mig på britsen tills jag lugnat mig. Jag var ju tvungen att stanna kvar för att föda mitt döda barn, säger Hanna.
Haft tuffa förlossningar
För många är Hanna Melldén känd som en av Sveriges största inredningsinspiratörer med Instagramkontona ”Barnrumsinspo” och ”Inspomamman”. Tillsammans har de 150 000 följare. Hennes Legobord och smarta förvaringstips har kopierats av mängder av föräldrar och pryder barnrum runt om i landet. På Instagram är det ofta Hannas och Johans tre barn som syns på bilderna och de är också Hannas största inspirationskälla när hon skapar.
”Jag var så lycklig! Tänk att vi skulle få bli föräldrar igen.”
Dagen då Hanna fick veta att hon var gravid med familjens fjärde barn var full av känslor.
– Jag var så lycklig! Tänk att vi skulle få bli föräldrar igen och att barnen skulle få ett efterlängtat syskon. Men oron fanns där hela tiden. Jag har tidigare haft ett missfall i tolfte veckan, så vi tog det lugnt och väntade länge med att berätta, säger hon.
Hanna, som tidigare haft tuffa förlossningar, förberedde sig genom att gå på så kallade Aurorasamtal. Där får förlossningsrädda kvinnor chansen att träffa en barnmorska som hjälper dem att hitta anledningen till stressen och ta reda på vad de behöver för hjälp för att de ska känna sig trygga när det blir dags att föda.
– Min kropp tycks inte klara av att sätta igång värkarbetet själv, trots att jag känner att jag är redo. Men får jag bara hjälp att komma igång har barnen varit ute på en halvtimme. Efter att ha sett samma mönster tre gånger har jag insett att detta nog är mitt sätt att föda barn på. Det var jag också väldigt tydlig med vid mina Aurorasamtal, berättar Hanna.
Sista dagen i vecka 36, av ”normalgraviditetens” 40, fick Hanna väldigt ont i magen. Hon kände igen smärtan som födslovärkar, men när hon åkte in och bad om att bli igångsatt fick hon nej.
– Det har jag full respekt för, eftersom barnet då skulle ha räknats som för tidigt fött. Samtidigt kände jag igen alla tecken på att att det var dags att föda. Jag fick smärtstillande och order att åka hem och höra av mig om det blev värre, säger Hanna.
Kände sig värdelös
Det blev det. Smärtan gav inte med sig, trots värktabletter och varma bad. Två kämpiga dagar senare, när hon passerat gränsen till vecka 37 med en dag, åkte hon in igen.
Inte heller den här gången fick hon bli igångsatt.
– Barnmorskan verkade inte ha tittat i min Aurorajournal alls. Det var inte tal om att bli lyssnad på och få ”starthjälp” trots att min kropp ropade att det var dags. Jag fick genomgå en CTG-undersökning som visade att Alexander mådde bra och sedan blev jag hemskickad igen med en igångsättningstid först nästa eftermiddag.
Det mötet har spelats upp i Hannas mardrömmar åtskilliga gånger. Om och om igen har hon plågats av tankar på vad som skulle hänt om hon hade varit stenhård och stått på sig. Om hon lagt sig på golvet och skrikit.
– Inför mina tre tidigare förlossningarna har Johan varit med mig på sjukhuset när jag vädjat om att bli igångsatt. Den här gången fick han inte följa med in på grund av corona-restriktionerna. Men jag är övertygad om att jag har fått ”starthjälp” tidigare för att han har satt ner foten. Nu var jag ensam om att föra min talan – och det är svårt när man känner sig utsatt och ledsen.
Hanna kan inte nog betona hur viktigt bemötandet är när kvinnor är som skörast.
– Då måste man få känna att någon lyssnar. Själv var jag omföderska för fjärde gången. Med de andra barnen har jag behövt samma hjälp som jag bad om nu – och tre av fyra är födda i vecka 37. Resurserna till kvinnovården får aldrig vara så knappa att barnmorskor går på knäna. De ska ha tid att se varenda kvinna som ska föda och möta hennes behov och rädslor med respekt.
Började blöda
Hanna fick ännu en tuff natt i smärtdimma. På förmiddagen tog hon ett bad och märkte att hon blödde. Snart gick även vattnet, vilket hon aldrig upplevt förr.
– När jag ringde förlossningen sa de till mig att ta det lugnt. Men när jag började blöda ännu mer åkte vi in i alla fall. Inte heller den här gången fick Johan följa med in i rummet.
När barnmorskan såg blodmängden blev det allvar direkt. Ett helt team dök upp för att ta hand om Hanna och undersökte barnet med ultraljud. Hanna var fortfarande inte särskilt orolig. Äntligen skulle hon få se sin son, bebisen som sparkat i hennes mage dessa månader. Det var inte förrän en barnmorska lutade sig över henne och sa att: ”Jag är ledsen, men jag hör inga hjärtljud”, som Hanna förstod. Något hade gått fruktansvärt snett. Alexander levde inte längre.
”Hur klarar man saknaden? Någon som redan levt i en i nio månader?” Hanna på #Inspomamman
Hanna minns skriket. Hon minns hur Johan kom in. Hon minns att de satte ord på sorgen och den sjudande ilskan. Ropade att det var vårdens fel. Att Alexander inte skulle ha behövt dö om någon bara hade lyssnat de andra två gångerna de varit på sjukhuset...
Bilder på Alexander
Att åka hem från BB med en tom barnstol och söndertrasade drömmar var något av det hemskaste Hanna varit med om.
– Hur klarar man saknaden efter någon som redan har levt och funnits med i nio månader? För oss var ju Alexander en person med vanor och egenskaper som vi lärt känna. En fot här, en hand där från en pigg liten kille som sparkade, för att sedan bli trött och somna som en sten. Men istället för att välja ut kläder till honom skulle jag nu välja saker till hans kista...
”Istället för att välja ut nya kläder i garderoben till honom väljer jag nu saker till hans kista...” Hanna på #Inspomamman
Familjen stod varandra väldigt nära i sorgen. När syskonen fått veta vad som hänt fick de komma till sjukhuset och träffa sin lillebror. Krama honom och hålla hans lilla hand.
– Alexander var så fin och välskapt. Barnen ryggade inte det minsta för det, berättar Hanna, som också fick rådet att ta bilder på familjen tillsammans med Alexander.
– Först tyckte jag att det var lite tveksamt, men jag är väldigt glad att vi gjorde det. Alexander är vårt fjärde barn och barnens syskon. Även om han inte fick leva utanför min mage så finns det bilder som visar att han funnits och som hjälper oss i vår sorg.
Inför det sista besöket hos Alexander i avskedsrummet formulerade hon sina tankar så här på Instagramkontot #Inspomamman:
”Jag försökte lukta så hårt för att hitta en doft som jag tänker ’den ska jag komma ihåg’ för alltid. Jag försökte krama så hårt som jag kunde för att komma ihåg vår sista kram.”
I efterhand har Hanna fått veta att sonens död berodde på att moderkakan lossnade, ett tillstånd som även kunde ha blivit kritiskt för henne själv. Varför det skedde vet hon inte.
– Men jag plågas fortfarande av tankarna på att Alexander kunde ha levt om han fått födas tidigare, när jag åkte in. Sorgen har så oändligt många ”om...”.
Ser försiktigt framåt
Sex månader har gått sedan Hanna och hennes familj förlorade Alexander. Ett halvår av sorg och saknad, men också med massor av stöd. Sakta, sakta har vardagen kommit tillbaka. Hanna är fortfarande sjukskriven från sin deltidstjänst som förskollärare och framöver ska hon ta en paus för att istället arbeta med vuxna. Sorgen har gjort henne ljudkänslig och för att orka behöver hon ändra inriktning på sitt liv. Men sina Instagramkonton kommer hon att ha kvar.
– Under den här tiden har #Inspomamman varit som en dagbok för mig. Jag har valt att vara öppen med mina tankar och känslor och fått ett enormt stöd tillbaka. Generellt behöver vi bli mycket bättre på att våga prata med varandra om sorg och att inte rygga när någon drabbas, säger Hanna.
Hon har svårt att tänka sig att hon och maken kommer att försöka få barn igen.
– Jag tror ärligt talat inte att jag skulle våga. Jag skulle aldrig orka genomleva en förlust till om något gick fel.
Så smått börjar ändå livsglädjen leta sig tillbaka in i familjens liv. Den finns där i små, små doser. I veckan skrev Hanna på #Inspomamman att hon kände Alexanders närhet och att han uppmanade henne att ta sig upp ur mörkret och återvända till livet:
”Han finns alltid med oss oavsett var livet för oss, men han har nog rätt. Jag börjar bli redo för livet igen. Med honom i mitt hjärta.”
Fotnot: Hallandsposten har sökt verksamhetschefen för Kvinnokliniken för en kommentar utan framgång. Från sjukhuset får vi svaret att det finns riktlinjer kring när en förlossning sätts igång och att den görs utifrån en individuell bedömning.
Fakta: Hanna Melldén
Ålder: 35 år.
Familj: ”Min man Johan och barnen Henri, 9 år, Wilhelm, 8 och Isabelle, 3år.”
Yrke: ”Influencer och utbildad förskollärare.”
Egenskaper jag beundrar hos andra: ”Personer som genuint bryr sig om andra och inte bara sig själv. Som skulle hjälpa en okänd främling utan att blinka.”
Så tänker jag för att hitta styrka: ”Hoppet är det sista som överger en, det kommer en ny dag imorgon.”
Här hittar du Hanna på sociala medier:
@barnrumsinspo
@inspomamman
