I mitten av juni meddelade Stockholms tingsrätt att uppsägningen av journalisten Kajsa Ekis Ekman ogiltigförklaras och Ekman tilldelas ett skadestånd på en kvarts miljon kronor. Domen är en del av det bråk som uppstod förra året då Ekman tillsattes som tillförordnad chefredaktör för Syndikalisternas tidning Arbetaren, varvid redaktionen gjorde uppror.
Förutom det bisarra i att en tidning som tillhör ett fackförbund som säger sig stå på den lilla människans sida, plötsligt beter sig som en cigarrökande brukspatron och sparkar ut en anställd utan att bry sig om kontakt eller regler, är konflikten intressant av ett annat skäl. För i grunden handlar den om något mycket större än Syndikalisterna och Kajsa Ekis Ekman. Det handlar om en fråga som blivit en av vår tids största intellektuella och politiska stridsfrågor och som splittrar liberaler och öppnat upp en avgrund mellan människor på vänsterkanten.
Transfrågan. Eller rättare sagt, frågan om vad som är en kvinna.
Kajsa Ekis Ekman släppte 2021 boken ”Om könets existens – tankar om den nya synen på kön” (Polaris) som retade upp många. Efter det har Ekis Ekman kraschat hårt in i den cancelkulturella muren. Precis som andra feminister vilka vågat påtala att det kanske inte är så okomplicerat att ändra definitionen av ett ord från ett fysiskt faktum till en subjektiv känsla.
En av dem som råkat riktigt illa ut är författaren JK Rowling. Efter att på Twitter ha kommenterat en text om “personer som menstruerar" med: “‘People who menstruate. I’m sure there used to be a word for those people. Someone help me out”, drabbades hon av en stormvåg av hat och hot.
Att Rowling förtydligade att “I respect every trans person’s right to live any way that feels authentic and comfortable to them. I’d march with you if you were discriminated against on the basis of being trans. At the same time, my life has been shaped by being female. I do not believe it’s hateful to say so” gjorde inte saken bättre. Tvärtom. Många tog avstånd och Rowling anklagades för att driva transpersoner i döden.
I poddokumentärserien “The witch trials of JK Rowling” som släpptes i våras intervjuas både Rowling och hennes antagonister om vad det är som gör frågan så svartvit och ilskan så stor. Även om serien är oerhört intressant, är det svårt att finna svar.
Människor med könsdysfori är en oerhört utsatt grupp som förtjänar stöd och sympati. Varje individ har rätt att leva som hen vill. Den som efter utredning och medicinsk bedömning är i behov av könskorrigering bör erbjudas detta.
Däremot är det inte självklart att vem som helst hur som helst bör kunna ändra sitt juridiska kön. Något som bland annat RFSL kräver. Det är inte rimligt att personer med manlig biologi deltar i fysiskt krävande idrottstävlingar mot biologiska kvinnor, som till exempel simmerskan Lia Thomas, eller när individer som begått brott som män, plötsligt kräver att få sitta på kvinnofängelser.
Och man kan inte heller blunda för att kvinnor löper en högre risk för att misshandlas och mördas av en partner eller begränsas i sina livsval. De får sämre sjukvård och löneutveckling. I huvudsak beroende på biologiska faktorer och fördomar kopplade till dessa. Inte på grund av känslor eller något man valt.
Generationer av kvinnor har också slagits för att bevisa att kön inte handlar om intressen, kläder eller frisyr. Nu får de skrivet på näsan att vara kvinna är samma som att vara piffig, ha svårt att kontrollera känslor och vifta med slappa handleder. Som den amerikanska skådespelaren Dylan Mulvaney, vilken blivit en transikon sedan hon våren 2022 drog igång Tiktok-serien "Days of Girlhood".
Mulvaney har inte genomgått någon kirurgisk könskorrigering, tvärtom vill hon normalisera kvinnor med “bula” det vill säga penis. Hennes inlägg i sociala medier har miljarder visningar, hon får representera kvinnor i olika sammanhang och har även bjudits in till Vita huset för att diskutera transfrågor.
Tonläget runt Mulvaney, såväl som runt personer som Rowling och här i Sverige, Ekman, är oerhört högt från många håll. Ofta rent hatiskt. Samtidigt är det knäpptyst från vanligtvis kloka och resonabla debattörer och politiker. Rädslan för att stämplas som transfobisk är på allvar.
Det är helt orimligt att det är så. Det måste gå att diskutera kön och genus, olika gruppers utsatthet, feminism och samhällsansvar utan att människor blir tystade, utestängda och till och med förlorar arbetet. Tingsrättens dom i fallet Ekis Ekman är förhoppningsvis någon sorts tecken på vikten av att lyfta på den våta filten.
Transfrågan är för viktig, likaså biologiska kvinnors rättigheter, för att vi inte ska kunna ha en öppen och respektfull samhällsdebatt om vad en kvinna är.
