Fredsmötet i Schweiz breddade inte det internationella stödet till Ukraina på något avgörande sätt. Större delen av länderna i det så kallade globala syd antingen uteblev eller vägrade underteckna mötets slutkommuniké. Kina placerade sig tydligare på Rysslands sida än vad många hade hoppats på – dels genom sin frånvaro från konferensen, dels genom sitt arbete i kulisserna för att minska deltagarlistan.
Men det är ändå rimligare att se glaset som halvfullt än som halvtomt. Mötet bekräftade att antalet länder som tydligt tar Ukrainas parti, och kan mobilisera betydande resurser för sin sak, är fler än vad Ryssland någonsin kan drömma om.
Opportunisterna får i sin tur ses för vad de är. Dessa ledare låter sig inte övertygas av snygga principargument och eleganta dokumentskrivningar, utan av vetskap att de väljer den vinnande sidan. Och det är något som Ukraina och dess allierade ännu inte kunnat hävda med tillräcklig säkerhet.
Slutkommunikén, med mötets slutsatser, blev en nedbantad variant av president Volodymyr Zelenskyjs tiopunktsplan. Kraven på att ställa krigsbrottslingar inför rätta och ge Ukraina säkerhetsgarantier tillhör det som utelämnats. I stället begränsas dokumentet till tre punkter – kärnsäkerhet, livsmedelssäkerhet och fångutväxling.
De punkterna förpliktigar. Det heter att det nu ryskockuperade kärnkraftverket i Zaporizjzja ska ställas under ukrainsk kontroll och övervakas av atomenergiorganet IAEA. Mötet fördömer alla attacker mot fartyg som transporterar jordbruksprodukter och mot civila hamnar.
När det gäller fångar ställs krav på regelrätt fångutväxling men också på att Ryssland återlämnar alla bortförda ukrainska barn liksom andra ukrainska civilpersoner som har blivit olagligt gripna.
Kommunikén innehåller även hänvisningar till FN-stadgan och till FN-resolutioner från 2022 som slår fast att Ukrainas gränser är de internationellt erkända samt fördömer i starkaste ordalag Rysslands angrepp.
Några tvekande undertecknare tvingades bekänna färg och välja rätt sida. Ungern och Serbien skrev på dokumentet, trots att de agerar som Rysslands ombud i Europa. Turkiets företrädare satte också dit sin namnteckning.
Indien, Brasilien, Saudiarabien, Indonesien, Mexiko, Sydafrika och Thailand skrev inte på. Det stående argumentet är att Ryssland, vars vilja krävs för fred, inte deltagit i mötet. Sydafrika motiverade sitt nej med att Israel, som sydafrikanerna anklagar för folkmord i Gaza, fanns bland undertecknarna. Men några viktiga länder utanför det traditionella väst ställde upp som Kenya, Ghana, Chile, Argentina, Filippinerna, Peru och Ecuador.
Facit: 77 länder – plus viktiga internationella samarbetsorgan som EU – har uttryckt stöd för Ukrainas sak. Ryssland kan räkna in en handfull stater i den kolumnen. Vladimir Putin är om inte internationell paria, så inte långt därifrån. Få ledare bland dem som väljer en vänta-och-se-linje är villiga att göra så kallat statsbesök i Ryssland eller att ta emot den ryske diktatorn hos sig. Och en konferens av det slag och omfång som nu ägde rum i Schweiz kan Moskva aldrig arrangera. Det är något att bygga vidare på.
