Ledartexten har tillförts ett förtydligande längst ned.
”Vi har alltså tänkt oss att lyckas med konststycket att både fortsätta att göra det billigare att vara svensk och nå våra klimatmål.”
Så inledde energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) regeringens presskonferens på tisdagen där man presenterade förslaget att höja reduktionsplikten och samtidigt sänka skatten på drivmedel. Enligt Busch beräknas Sverige nå de uppsatta klimatmålen till 2030 utan att det blir dyrare att vara svensk.
”En win win för Sverige”, som Busch skrev senare i ett inlägg på X (tidigare Twitter).
Lovsången till den egna förda klimatpolitiken fortsatte på presskonferensen när finansminister Elisabeth Svantesson (M) menade att regeringens politik leder till ”både lägre utsläpp och lägre pris” – underförstått på drivmedel. Vidare sa sig klimat- och miljöminister Romina Pourmokthari (L) vara väldigt nöjd med att kunna gå fram med en ”gyllene lösning där inblandningen av biobränslen kan öka utan att priset vid pump höjs.”
”Det är så här man i praktiken genomför en effektiv och rättvis klimatomställning, där man kraftigt minskar utsläppen utan att begränsa människors vardag”, sa Pourmokthari.
Men synar man de tre ministrarnas uttalanden, och regeringens samlade klimatpolitik, är det mycket snack och lite verkstad. För sanningen är att det klimatmål som säger att utsläppen från transportsektorn ska minska med 70 procent till 2030 jämfört med 2010 blir allt svårare att nå. Och en viktig orsak till det är den kraftiga sänkningen av reduktionsplikten som genomfördes i början av året till 6 procent för både bensin och diesel.
Det är givetvis välkommet att reduktionsplikten nu höjs eftersom det är en viktig lösning på att få ner klimatutsläppen inom transportsektorn. Med mer biobränsle i drivmedlen är tanken att på sikt helt fasa ut användningen fossila energikällor, och därmed minska på utsläppen av växthusgaser. En ofrånkomlig konsekvens av höjd reduktionsplikt är att kostnaden för drivmedlen går upp eftersom biobränslena är dyrare. Detta skapar i sig också en drivkraft i klimatomställningen som är positiv på sikt.
Att regeringen ser ut att missa ett viktigt klimatmål är inte det enda problemet, man har heller ingen idé om hur dagens stora framtidsfråga ska lösas. Tidöpartierna är helt enkelt helt vilse i klimatpolitiken och inger inget som helst förtroende för att man har förmågan att få ner utsläppen. Frågan är om man ens kan, för så länge som regeringen sitter i knät på Sverigedemokraterna lär man inte kunna få igenom skarpa åtgärder för att minska utsläppen.
Nyligen framkom också att Sverige inte får en krona i ersättning från EU:s stora coronafond, vilket kunde ha inneburit 40 miljarder kronor rakt in i statskassan. Orsaken? Som enda EU-land uppfyller Sverige inte villkoren för att söka pengar från fonden på grund av den tidigare sänkta reduktionsplikten. Det kan alltså vara väldig kostsamt även på kort sikt att bedriva en populistisk klimatpolitik. Frågan man bör ställa sig är när regeringen lär av sin hemläxa.
Klimatomställningen kommer att kosta, men det handlar också om allas vår gemensamma framtid; bättre då att ta en lite kostnad nu än att betala dyrt i framtiden. Men den ekvationen verkar Tidöpartierna inte vilja ta till sig eller än mindre förstå.
Ebba Buschs och regeringens stora konststycke är i stället att de verkar tro på sina egna ord. Men tom retorik löser inte klimatutmaningen. Det som faktiskt räknas är åtgärder som i praktiken sänker utsläppen av växthusgaser.
Förtydligande:
Som enda EU-land har Sverige inte ansökt om pengar från den så kallade coronafonden, vilket framgår av ledaren. Dock har Sverige fortfarande möjlighet att få ut pengar från fonden. Sveriges andel i fonden är cirka 40 miljarder kronor, och pengarna kan ansökas om fram till 2026. Enligt vad Niklas Gillström, finansministern Elisabeth Svantessons pressekreterare, uppger till Aftonbladet ska en ansökan lämnas in under hösten.
