Den 13 januari 1991 skickade Sovjet in trupper för att kväsa Litauens självständighetssträvanden. Nitton människor dödades, framför allt stod striden om tevetornet. Den 13 januari är en helgdag, Laisvės Gynėjų Diena – frihetsförsvararnas dag, och min litauiska kollega, som inte ens var född 1991, blir märkbart rörd när hon pratar om det.
En rysk kollega, minns hur han satt på sin pappas axlar och gjorde V-tecknet, när han deltog i en manifestation på Palatstorget i Sankt Petersburg, till stöd för Litauernas krav på självständighet. Det är hans första politiska minne, han konstaterar att i dagens Ryssland slås alla sådana manifestationer ner med våld.
Det var Michail Gorbatjov, det sovjetiska kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare som i januari 1991 beordrade denna “militära specialoperation”, som det skulle kallas med dagens terminologi. Gorbatjov, som dog i augusti 2022 av cancer i bukspottkörteln, är därför illa omtyckt i Baltikum. Folk här förhåller sig med skepsis till att han fick Nobels fredspris. Det är svårt att övertyga dem om att det är lite orättvist.
Sovjet var en militärmakt, programmerat för en sådan reaktion på självständighetssträvanden, det var nog inte inte Gorbatjovs instinkt. Det var inte hans personlighet att lösa konflikter med våld i första hand, så när folket inte gav upp efter den första smockan backade han och Sovjetunionen upplöstes. För denna ”svaghet” föraktar Putin Gorbatjov. Om Sovjet hade rullat in med mer trupp 1991 så hade de baltiska staterna inte haft en chans. Troligtvis var det också närheten till väst som räddade dem. Det kanske är cyniskt att konstatera, men Sovjet var ett rasistiskt imperium, och ett uppror i Centralasien hade troligtvis slagits ner mer brutalt.
Putin har andra instinkter än Gorbatjov. Han hade inte backat. Putin vet, efter snart ett kvartssekel vid makten, att man alltid vinner om man är beredd att ta till mer våld – både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Den 11 till 12 januari i år var Sveriges utrikesminister Tobias Billström i Vilnius för att delta i det så kallade ”Snow Meeting”, där en liten grupp beslutsfattare och ledande säkerhetspolitiska experter från Europa och Nordamerika träffas. Litauens utrikesminister Gabrielius Landsbergis, som står värd för mötet, hade dagen innan tagit emot Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj.
Den svenska försvarsmakten meddelade nyligen också att de planerar att skicka arméförband till Lettland som en del av Natos Forward Land Forces. På försvarsmaktens hemsida står att läsa: “Nato Forward Land Forces (FLF) är multinationellt sammansatta stridsgrupper placerade i åtta länder i östra Europa. Syftet är att verka avskräckande för ett eventuellt ryskt anfall mot väst och Nato.”
Man reagerar inte ens på formuleringen, för det är självklart för oss nu att dessa länder i östra Europa är en del av det vi kallar för väst. Så var det inte 1991. Och så är det tyvärr inte heller för Putin.
Det finns ett reellt hot mot oss i Österjöregionen. Det är bara tillsammans, och tillsammans med Ukraina som vi kan försvara oss mot hotet från Ryssland. Vi kan inte vika oss och vi kan inte göra några eftergifter. Vi kan inte kräva av Ukraina att ge upp ens en tum av sitt territorium, så som västmakterna 1938 svek Tjeckoslovakien. Putin backar aldrig, Putin kan inte backa, men Putin är inte för evigt.
