Onsdagen den 4 september meddelade Sveriges utrikesminister Tobias Billström (M) via sina sociala medier att han avgår. “Det är med en blandning av vemod och stolthet som jag idag har meddelat statsministern att jag i samband med riksdagens öppnande på tisdag lämnar posten som utrikesminister”, skriver han.
Beskedet att utrikesministern lämnar var mycket oväntat, för att inte säga chockartat. De skäl han anger till varför han inte längre vill sitta kvar som statsråd eller ens som riksdagsledamot är dessutom mycket luddiga.
Han verkar inte heller veta vad han ska göra framöver: “För egen del kommer jag nu att helt lämna politiken. Det innebär att jag även lämnar min riksdagsplats. Vad jag ska göra framåt är fortfarande öppet. Men jag är bara 50 år och ser fram emot att bidra och arbeta hårt i andra sammanhang där mitt engagemang kommer till sin rätt” skriver Billström vidare.
I en intervju med TT säger den avgående ministern också sådant som att “tiden är kommen att gå vidare”, att han “vill ha en nystart i arbetslivet” och att “man ska gå när det är som roligast”.
Trams. Hade han ansett att det varit så otroligt roligt att vara utrikesminister hade han definitivt inte hoppat av efter en halv mandatperiod. Självklart kan man ha förståelse för att det varit tufft med allt ifrån Nato-förhandlingar till kriget i Ukraina och mycket mer. Men Billström är ingen dununge och han visste rimligtvis vad han gav sig in i. Att hoppa av på det här sättet, om det nu är så att det inte finns något annat skäl än att “vilja ha en nystart”, är både oseriöst och ansvarslöst.
Politik kräver kontinuitet för att fungera väl och skapa förutsättningar för kloka beslut och fungerande reformer. Självklart byts persongallerier ut vid val, men däremellan är det sällan av godo med för stor omsättning av vare sig politiker eller tjänstemän. Särskilt inte på ledande, tunga positioner som utrikesminister. Även om det finns en hel stab, ett parti och en regering att luta sig mot handlar mycket om personliga relationer i möten med andra länders företrädare. En ny utrikesminister måste, även om han eller hon besitter betydande politisk erfarenhet, mer eller mindre börja om från början.
Det finns situationer då det kan vara rimligt att statsråd avgår. Till exempel då det förekommer brottslighet, uppenbar inkompetens, sjukdom, allvarliga familjeproblem, att personen ifråga avgår som partiledare och vill göra plats för sin efterträdare, eller då det finns djupa olösliga konflikter inom regeringen. Kanske är något av detta också vad det handlar om den här gången, men Billström, regeringen och Moderaterna väljer att lägga locket på. Något som gör att spekulationerna kommer att fortsätta under lång tid framöver. Eller till dess att sanningen kommer fram.
Vem som tar över efter Tobias Billström är även det något som det spekuleras om. Bland de namn som snurrar finns migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) och biståndsminister Johan Forssell (M). Även såna som Henrik Landerholm, nationell säkerhetsrådgivare och Nicola Clase, tidigare ambassadör i Finland, har nämnts. Inom kort lär vi bli varse om vem statsminister Ulf Kristersson (M) valt.
Förhoppningsvis någon som tar rollen som utrikesminister på större allvar än det statsråd som nu lämnar trots att vi befinner oss mitt i en mandatperiod och under vad han själv kallar “det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget “.
