Tidigare i sommar publicerade frilansskribenten Naomi Abramowicz ett reportage om den lilla småländska bruksorten Nybro (Smedjan 11/7). Efteråt uppmärksammade flera medier hur Abramowicz, som är judinna, utsattes för antisemitism av en muslimsk butiksinnehavare i stadens lilla centrum.
Jag är själv född och uppväxt i Nybro. Därför är jag glad att någon belyser stadens problem med exempelvis antisemitism, segregerade skolor, arbetslöshet och minskad tillit. Samtidigt missar hon att lyfta de positiva exemplen och tala om lösningar framåt.
På Storgatan i Nybro, där Abramowicz förfäras över arabiska skyltar, ser jag hårt arbetande entreprenörer. Utan människor från andra delar av världen hade Nybro varit utan sin bästa frisör, pizzeria, kebab och skräddare.
Det stora problemet för Nybro är skolsegregationen. Precis som reportaget lyfte, har mer än 80 procent av eleverna utländsk bakgrund på Fagerslättskolan intill miljonprogramsområdet Kungshall. På rasterna pratas det ofta andra språk än svenska.
Under flera års tid har Liberalerna och Socialdemokraterna i Nybro drivit på för att lägga ner Fagerslättskolan och fördela eleverna mellan två andra närliggande skolor. Något sådant förslag har dock inte kunnat samla en politisk majoritet. Centerpartiet, som styr kommunen, drev i stället på för att Fagerslättskolan skulle få ännu mer resurser och göras attraktiv med en internationell profil (Barometern 28/6 2018). Det går helt klart att ifrågasätta huruvida en internationell profil är den bästa lösningen.
Klart står dock att problemen med skolsegregation finns i många av Sveriges kommuner. De finns i småländska Nybro, men även i Halland. Ett tydligt exempel är Halmstad, där det är stora skillnader mellan de östra och västra delarna av staden (HP Ledare 1/7). Det är viktigt att politiker tar modiga beslut för att se till att fler får en bra start på livet.
Ojämna uppväxtvillkor följer med hela vägen in på universitetsnivå. Under min grundskole- och gymnasietid i Nybro, hade alltid en betydande andel av mina klasskamrater utländsk bakgrund. När jag sedan började på Lunds universitet, var fördelningen helt annorlunda. På mitt universitetsprogram gick flera hundra studenter, men jag hade nog kunnat räkna dem med utländsk bakgrund på mina egna fingrar.
33 procent av alla svenskar i åldern 20–24 år har utländsk bakgrund, men på Sveriges universitet och högskolor har endast 18 procent utländsk bakgrund. Skillnaderna mellan vilka grupper som studerar vidare, demonstrerar tydligt hur människors bakgrund är avgörande för deras framtidsutsikter. De tendenserna bör motarbetas.
I majoriteten av EU-länderna ökar den sociala rörligheten. Med andra ord spelar individers ekonomiska och sociala bakgrund allt mindre roll för deras framtid. I Sverige går det i motsatt riktning.
En viktig nyckel för att öka den sociala rörligheten är en jämlik kunskapsskola där alla individer, oavsett bakgrund, får möjligheten att uppnå sin fulla potential. Klassresor börjar i klassrum.
Dessutom behöver Sverige göra om arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och skattesystemet, från att gynna de som redan har det bra, till att gynna de som anstränger sig.
Det är också viktigt att komma ihåg att det inte bara handlar om system och vilka möjligheter som finns på pappret, utan även om vad barnen upplever som möjligt i praktiken. Trots att högre utbildning är avgiftsfritt i Sverige, är det alldeles för få svenska ungdomar med utländsk bakgrund som ser en framtid som ekonomer eller ingenjörer.
Drömmar och ambitioner om välbetalda yrken formas redan i tidig ålder. För några år sedan pratade jag med en lärare på Fagerslättskolan i Nybro. Han var bedrövad över sina elevers brist på drömmar. De enda alternativen för framtiden som barnen ansåg som realistiska var fotbollsproffs, industriarbetare och arbetslös. De hade knappt fått se något annat.
Sverige ska vara ett land där alla får möjligheten att uppfylla sina drömmar. Ett första steg är att hjälpa barnen att drömma över huvud taget.
