På LRF:s hemsida kan man läsa att ”Vi litar på importen, som varannan tugga består av”. Det låter lite som att någon vill att det ska ta emot lite i munnen, när vi mumsar på danskt fläsk eller norsk jarlsberg.
Huruvida det finns ett egenvärde i att maten kommer från just Sverige är oklart. Decennier av kampanjer kring ”svensk mat” och ”svenskt kött” verkar inte ha lämnat något avtryck ute i EU. Där skyltar få restauranger med att de använder svenska råvaror. Märkligt nog får en del stjärnor i Michelinguiden ändå.
På sociala medier hänger många givetvis på den nylanserade preppertrenden. I Facebook- och Twitterflödet poppar av och till en bild upp som illustrerar bristen på egenproducerade livsmedel här i landet. Tydligen råder det bara överskott på socker och spannmål, enligt skaparen av detta meme. Åtminstone kan landets hembrännare därmed pusta ut, om det nu finns några kvar. EU tillåter ju i princip obegränsad privatimport av alkohol.
Oavsett vilken skrämselpropaganda som sprids är ett Sverige självförsörjande på mat givetvis trams. Det är bara att se på Brexit för att förstå vilken illusion det är. Britterna ville förvandla Engelska kanalen till en vallgrav. Nu lider de av självförvållad prisökning på franska vitlöksostar och italiensk mozzarella. Inte ens nationalrätten fish’n chips är fredad – före Brexit importerades torsken från Frankrike och Spanien. I utbyte sålde man ostron och hummer till kontinenten. Sånt krafs äter ju inte riktiga britter. Det var en etablerad win-winsitutation som med nöd och näppe kunnat upprätthållas när landet lämnat den gemensamma marknaden.
Efter andra världskriget drevs den franske statsmannen Robert Schuman av en för tiden märklig, men banbrytande tanke. Tänk om de två arvfienden Frankrike och Tyskland hade en gemensam kol- och stålindustri? Då blir kapprustningen meningslös och det blir omöjligt att föra krig mot varandra. Robert Schumans vision utmynnade i den så kallade Schumandeklarationen 1950 som sedan blev vad som brukar kallas för kol- och stålunionen.
Den omfattades av Frankrike, Västtyskland, Italien och Beneluxländerna. Samtidigt grundades organisationen Euratom på samma principer. Båda samarbetena bygger på ömsesidigt beroende och jämställt delande av teknik och kunskaper som utgör själva fundamentet i vad som idag är EU.
Den europeiska unionen är nu världens största inre marknad med nästan 500 miljoner invånare som till stora delar använder samma valuta. Alla produkter, varor och tjänster som tillhandahålls går att säljas inom hela området. Detta omfattar givetvis också matvaror. Därmed har vi full tillgång till alla produkter som säljs i alla medlemsländer. Att försöka producera samtliga av dessa inom landet vore därför befängt, dyrt och framförallt i det närmaste omöjligt.
Självklart är det bättre att samma princip gäller här som med alla andra produkter. Låt varje land producera det de är bäst på och handla med dem sinsemellan.
För EU:s grundtanke är faktiskt mindre självförsörjning och större ömsesidigt beroende. Något som gynnar oss alla. Oavsett om det gäller kol och stål eller kål och svål.
