Är svensk skola för svår? I en uppmärksammad debattartikel på SvD Debatt (26/3) hävdar skolpsykologen Helena Nord att läroplanen ställer orimliga krav på analytisk förmåga hos barn. Också många lärare, bland dem skoldebattören Isak Skogstad, kritiserar de abstrakta kunskapsmålen. ”Vi har helt enkelt skapat en babbelskola”, skriver han i en artikel i Aftonbladet (9/3 -18).
Målen är så diffust formulerade att lärarna inte kan tolka dem, vilket både skapar en rättsosäker betygsbedömning och leder till att elever kan snacka sig till bättre betyg. Dessutom blir barnen stressade. Inte för att kravnivån generellt är för hög, utan för att de krav som finns är luddiga och därmed svåra att leva upp till.
Framförallt finns två stora problem med dagens läroplan. För det första läggs för lite fokus på faktakunskaper. Träna på multiplikationstabellen, namnge Europas huvudstäder och lära sig kungalängden är inget som prioriteras. Hur ska eleverna kunna analysera fenomen som de saknar basal kännedom om?
För att exempelvis kunna dra lärdomar av historien måste man först veta sin historia. Det går heller inte att skriva en text på ett nytt språk utan att ha tragglat glosor och grammatik. Eller att lösa en ekvation innan man är säker på räknesätten. Faktakunskaper och utantillinlärning har dessutom ett värde i sig, och efterfrågas av både arbetsmarknad och akademi.
Det andra stora problemet med dagens läroplan hör delvis ihop med det första. Hade elever haft tillräckliga faktakunskaper med sig från de tidiga årskurserna hade det gått enklare att introducera analytiskt tänkande i de senare. Men medan svensk skola tar för lätt på faktakunskaper är de analytiska kraven för höga. För att nå betyget C i Samhällskunskap i årskurs 9 krävs att eleven kan ”undersöka hur sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället är uppbyggda och fungerar.”
”Låter det som en lagom nivå för ett barn? Knappast”, menar Skogstad. Inte undra på att ungdomarna blir knäckta när högstadieelever förväntas resonera på universitetsnivå.
Hur blev det så här i den svenska skolan? År 2011 sjösattes en ny läroplan av den dåvarande utbildningsministern Jan Björklund (L). Ut med flumskolan, in med kunskapsskolan – var tanken. I stället fick vi, som Skogstad träffsäkert skriver, en babbelskola. Låga krav ersattes med diffusa. Detta är dock knappast Björklunds fel.
Som minister gjorde han helt rätt när han överlät detaljansvaret för läroplanen till Skolverkets pedagogiska experter. Problemet är att dessa ”experter” hellre agerar vänsterpolitiker än neutrala tjänstemän. Svensk pedagogisk forskning håller katastrofalt låg nivå, och liknar allt för ofta intellektuell rappakalja som knappt hade godkänts ens i en högstadieuppsats.
När Björklund nu avgår som partiledare försvinner en av kunskapsskolans främsta förespråkare. Björklund må ha gjort sitt som politiker, men arbetet med att bygga en pluggskola får inte avslutas. Kommande generationer ska inte bli stressade av att behöva babbla sig till sina betyg.
