I slutet av mars släppte regeringens expertorgan, det Klimatpolitiska rådet, sin årliga utvärdering. Slutsatserna var mer nedslående än vanligt. Sverige har alltsedan år 1990 minskat landets utsläpp med 0,8 miljoner ton årligen. Det är mycket, men inte tillräckligt. Ska landet klara av sina åtaganden enligt klimatmålen måste utsläppen minska med två miljoner ton årligen i 22 år framöver.
Med det i åtanke är regeringens ambitioner på miljö- och klimatområdet mer än lovligt destruktiva. Målsättningarna kvarstår, men samtidigt förs en politik som kommer att medföra ökade utsläpp. Regeringen har redan slopat miljöbilsbonusen, minskat anslagen till underhåll av järnväg och höjt reseavdraget för arbetsresor med egen bil.
I detta nu pågår förhandlingar mellan Tidöavtalets parter om hur mycket reduktionsplikten ska minska. I några fall har regeringen slopat åtgärder vars effektivitet kunde ha ifrågasatts, men problemet var att besluten inte följdes av någon annan förändring som kunde kompensera för de ökade utsläppen.
Ovanstående faller inte i god jord hos det Klimatpolitiska rådet. Utvärderingen ger den moderatledda regeringen en alldeles särskild form av under-underkänt. En av anledningarna därtill är att regeringen låtit energipolitiken överskugga alla andra sorters åtgärder för att minska utsläppen. Som om ny kärnkraft i en avlägsen framtid skulle sopa undan de negativa konsekvenserna av att lämna järnvägssystemet, biobränslet och miljöbilarna åt sitt öde. Den som surfar in på Tidö-partiernas hemsidor kan förvisso se hyllningar av elbilismen och önskningar om att främja biobränslen. Men den förda politiken leder i motsatt riktning.
Miljöminister Romina Pourmokhtari (L) understryker dock i intervju efter intervju att målsättningarna ligger fast och att regeringens klimatpolitiska handlingsplan lämnas först i höst. Man har således fortfarande ett antal månader på sig att försvara sig med att väljarna ännu inte fått se helheten av regeringens klimatpolitik.
Samtidigt tyder ingenting på annat än att ambitionerna på klimat- och miljöområdet gömdes under någon av mattorna på Tidö slott. I alla fall inte om man skärskådar vilka parter som ska komma överens. Sverigedemokraterna framhåller att Sverige bör sluta eftersträva uppfyllelse av klimatmålen och den klimatpolitiska talespersonen Martin Kinnunen anser att Sverige inte ska anstränga sig för att nå klimatneutralitet till 2045.
Därutöver har partiet en joker i riksdagsledamoten och youtubern Elsa Widding, som anser att vi inte har någon klimatkris. Detta kommer hon ha tid att upprepa för alla som vill höra efter att ha hoppat av sin ordinarie plats i sitt riksdagsutskott med argumentet att få mer tid till att ”hålla föreläsningar, skriva debattartiklar och (…) träffa folk inom näringslivet” (en anmärkning i sammanhanget: inte det riksdagsledamöterna ges en hög heltidslön för att primärt syssla med).
Den som till nöds trodde att det skulle vara lätt för Romina Pourmokhtari att förhandla fram en klimatpolitisk handlingsplan med dessa vänner tror fel. Om SD får någon som helst typ av inflytande vid författandet av handlingsplanen kan medborgarna snarare förvänta sig en klimatpolitisk passivitetsplan. Och medan vi väntar på denna förlorar vi ett år, ett år där Sverige hade behövt minska sina utsläpp, inte öka dem.
