Den 15 september sände SVT:s Agenda ett specialprogram i samarbete med de övriga, nordiska public service-bolagen. Det högst aktuella temat “Nordens svar på Putins krig” satte blixtbelysning på hur irrelevant och verklighetsfrånvänd den svenska fredsvänstern är.
Vi tar det från början: Programmet inleddes med att den finska forskaren Charly Salonius-Pasternak, som är något av en försvarspolitisk rockstjärna i vårt östra grannland, konstaterade att det ”är frågan om när, inte om, nordiska medborgare kommer att dö om vi inte gör något för att stoppa det här”. Han syftade då på hur ryska hybridoperationer kan komma att påverka de nordiska länderna.
Bland de inbjudna ministrarna rådde samma enighet som när Alliansledarna badade badtunna. Freds- och konfliktforskaren Frida Stranne, vilken även hon medverkade i programmet, uttryckte i efterhand i ett videoinlägg på sitt Instagramkonto att “det blev fem mot en” (Salonius-Pasternak inräknad). Som statsvetare borde hon veta att det finns någonting som kallas för konsensus. Eller som Danmarks utrikesminister, tidigare statsminister, Lars Løkke Rasmussen (M) uttryckte det i programmet: För första gången på 501 år, ända sedan Kalmarunionen, är de nordiska länderna med i samma försvarsallians. Det är bra. Det känns tryggt. Så tycker i alla fall två av tre svenskar i samband med att medlemskapet klubbades (GP, 11/3).
Men det tycker givetvis inte organisationen Svenska Freds, vars ordförande Kerstin Bergeå är gäst i studion. Hon ska kommentera varför hon kallade det ”en historisk felprioritering” att Sverige och Finland gick med i Nato.
Bergeå hävdar att Sverige utsätter sig för större risker om vi är med i Nato. Som om programmet spelades in för fem år sedan, före pandemin, före Rysslands invasion av Ukraina.
”Varför satsar inte Sverige mer på avspänning och nedrustning?”, frågar hon i stället Sveriges försvarsminister Pål Jonsson (M), och får direkt mothugg från Salonius-Pasternak: “Som finsk reservist vill jag veta att vi har vapen om och när Ryssland attackerar oss. Inte vill jag vara avspänd och inte ha vapen då”.
Det brinner i huvudet av att höra två människor, som talar samma språk, som är uppvuxna i samma del av Europa, beskriva världen på så olika sätt. Det verkar också brinna i huvudet på Nordens, kanske världens, mest geniala programledare Carsten Kjersgaard, vars förändrade ansiktsuttryck när Bergeå börjar prata borde bli en meme på humorkontot Dyngbaggegalan.
Både Bergeå och Strannes argument är förvillande lika budskapen på de teckningar som nioåriga skolbarn brukar göra inför Fredsvänsterns högtidsdag den 24 oktober, i folkmun kallad FN-dagen. De kan sammanfattas: ”Varför pratar inte alla bara med varandra i stället för att kriga?”
Tja, för att det finns maktfullkomliga diktatorer runt om i världen som vill kriga, inte prata. Och för att en grundläggande del av samhällskontraktet är att staten ska försvara sina medborgare när de riskerar att drabbas av krig. Eller som Salonius-Pasternak uttryckte det: “Det här är vad vårt samhälle kräver.”
