Att det ska löna sig att arbeta är klassisk liberal politik. Inte bara för att liberaler bryr sig om tillväxt och att ekonomin ska gå bra, utan för att försörja sig själv ger egenmakt. Den som har svårt att försörja sig är mer beroende av sin omgivning, och mer utlämnad till andras nycker. Att inte ha en försörjning är i regel en enkelbiljett till utsatthet och utanförskap.
I botten av det budskap som ofta sammanfattas med namnet arbetslinjen finns en positiv och medmänsklig vision. Den var dock svår att skymta när arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) nyligen twittrade om att det är ”fett att vara arbetslös” – pinsamt särskilt som den brist på lokförare han rasade mot inte alls berodde på för få sökande, utan på strikta krav för antagning.
Det är lätt att bli frustrerad över att Sverige har hundratusentals arbetslösa – men att dra dem alla över en kam och reducera dem till lyxlirande latmaskar löser inte problemet. Det är inte snygg retorik, även om behovet av reformer för att få fler i arbete är skriande. Snarare är det ett elakt sätt att prata om andra människor på. Visst finns enstaka latmaskar, men de kan inte dominera bilden av det svenska utanförskapet.
Ett problem är även regeringens samarbete med Sverigedemokraterna, som agerar stoppkloss när det gäller mycket klassisk borgerlig politik för arbetslinjen. Enligt Tidö-avtalet ska en bidragsreform som gör det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete genomföras, men risken är att det blir svårt att komma överens. SD vill hålla A-kassan hög, trots att det gör att det lönar sig mindre att gå från bidrag till arbete. Det har inget att göra med att människor är lata, utan allt med att de är rationella individer som svarar på ekonomiska incitament.
Att man ska skärpa kontrollerna för arbetslöshetsersättningen och beivra fusk är välkommet, men i avsaknaden av nya jobbskatteavdrag som gör det mer lönsamt att arbeta och andra mer djupgående reformer är det en skugga av en arbetslinje. Det blir kravliberalism, fast utan liberalism när den positiva grundvisionen saknas. Eller åtminstone inte kommuniceras.
Det är enkelt att vara tuff på Twitter, men svårare att lösa samhällsproblem. Pehrsons tweet möttes av massiv kritik, som inte verkar ha lett till eftertanke från liberalpartistiskt håll. Att Liberalerna många gånger haft rätt i motvind, och tidigt tagit täten i kontroversiella frågor, skapar ett självförtroende som är svårt att rubba. Många gånger är det bra, att L härdade ut exempelvis i frågan om hedersförtryck trots orimliga anklagelser om rasism från meningsmotståndare hedrar partiet och betydde mycket för de utsatta.
Stoltheten över att ha varit först i avgörande frågor är en stor del av partiets självbild. Nackdelen är att självsäkerheten ibland övergår i självgodhet, och ståndfastheten inför orimlig kritik blir dövhet inför den rättfärdigade.
Arbetslinjen är en för viktig del av svensk borgerlig politik för att sjabblas bort. Fokus liksom kommunikation måste ligga på liberala reformer som skapar och underlättar arbete och företagande. Inte på att sparka på eller raljera över människor som redan ligger. Att förvandla arbetslinjen till gnäll-på-arbetslösa-linjen bör ett parti som L inte nedlåta sig till.
