Sverige, har drabbats hårt av gängvåld och skjutningar. Vad som tidigare framförallt har varit våldshandlingar mellan gängkriminella har eskalerat och oskyldiga civila drabbas i allt större utsträckning. Tydligt är att något behöver göras och lösningen ligger inte i endast hårdare tag och strängare straff.
Allt fler skjutningar och uppmärksammade mord har gett politikerna fri lejd att föreslå åtgärder där det ena förslaget är tuffare än det andra. Debatten präglas av brysk retorik och hårdare tag framstår som den enda synbara lösningen.
Skärpta straff för brott i kriminella nätverk, utökade möjligheter till preventiva tvångsmedel, utredning om visitationszoner, översyn av straffskalorna och straffrabatt för unga samt sänkt straffmyndighetsålder är bara några exempel på de åtgärder som regeringen har presenterat eller som omnämns i Tidöavtalet. Tidöpartiernas första månader i regeringsställning präglas framför allt av just hårdare tag mot gängen och nya verktyg för rättsväsendet.
Något behöver såklart göras. Sverige måste ta sig ur den våldsspiral landet har hamnat i, men det är olyckligt att fokus framförallt hamnar på hårdare tag och tvivelaktiga övervakningsmetoder av såväl skyldiga som oskyldiga i preventivt syfte. Människors frihet och rättigheter får inte inskränkas i ett politiskt spel där det gäller att visa sig tuff och handlingskraftig.
Mer fokus måste i stället läggas på det förebyggande arbetet. Det är framförallt så man kan bygga långsiktig förändring. Där kommer skolan och socialtjänstens arbete in i bilden. Det är bland barn och unga som nyrekryteringen sker men det är också där det går att sätta stopp. Att försöka omvända en 20-åring som är djupt indragen i kriminalitet är en utmaning som kostar samhället stora resurser och har små chanser att lyckas.
Att fokusera mer på förebyggande åtgärder bland barn och unga blir en vinst såväl ekonomiskt som mänskligt om det i förlängningen betyder att de väljer bort ett liv i kriminalitet. I Danmark, som ligger milslångt före Sverige i kampen mot gängen och som ofta omnämnts som en förebild i arbetet med hårdare tag, har forskare kunnat konstatera att det inte alls är lagskärpningar som har hjälpt mest utan de sociala insatserna.
Fler närvarande vuxna för att kunna punktmarkera unga i riskzonen, som Socialdemokraterna föreslår, eller att domstolen i fler fall ska kunna pröva om ett barn under 15 har begått brott som regeringen föreslår är bra, men långt ifrån tillräckligt. Mer resurser behöver läggas där de gör mest nytta. I Stockholm har nu polisen och socialtjänsten intensifierat sitt samarbete och arbetar ännu närmre än förr. Att stärka socialtjänsten och se till att de kan vara mer närvarande kommer vara avgörande för att kunna arbeta mer förebyggande. För det krävs stora insatser för att göra socionomyrket mer attraktivt så att fler utbildade stannar inom socialtjänsten och orkar arbeta för att göra skillnad.
Att argumentera för förebyggande insatser är ingen valvinnarretorik. Det stoppar inga skjutningar här och nu och det kommer dröja innan man kan se effekten och belöningen för arbetet. Men det är där tyngdpunkten i kampen mot gängen behöver läggas. Såväl regeringen som Sveriges kommuner har anledning att följa arbetet Stockholms stad nu gör, för att förhoppningsvis själva ges inspiration för att stärka sitt förebyggande arbete.
