Det kommunala planmonopolet har länge utgjort en central del av hur bostadsbyggandet organiseras i Sverige. Men vid dess införande för närmast 80 år sedan såg bostadspolitiken radikalt annorlunda ut, och behovet av ändrade former för planmonopolet har kommit att bli uppenbart för allt fler förutom den minister som för tillfället sitter, eller har suttit, med ansvar för bostadspolitiken.
Trots diskussioner om villkor för hyresrätter eller skuldsättningsgraden i bostadsrättsföreningar kan flera problem på svensk bostadsmarknad härledas till det kommunala planmonopolet. Närmare bestämt handlar det om den stora ineffektiviteten i byggprocesser – vilket leder till onödig fördyring av nya byggprojekt. Byggföretag är i hög grad beroende av kommunernas goda vilja att ge tummen upp, och förutsättningar kan plötsligt ändras, vilket leder till en oförutsägbar process där krav och regler varierar kraftigt mellan olika kommuner.
Osäkerheten leder bland annat till att byggföretagen inte kan använda sig av standardiserade lösningar som är mer kostnadseffektiva och som pressar ned byggkostnader för den slutliga kunden.
En annan allvarlig följd av det kommunala planmonopolet är den oproportionerliga makt det ger kommunpolitiker att stoppa byggprojekt. Inte sällan handlar det om lokala politiker som uppmärksammar behovet av fler bostäder – men att bostäderna gärna får byggas någon annanstans.
Kort sagt har planmonopolet och de utdragna byggprocesserna runt om i landet behov av att reformeras i grunden. Det är därför ingen överraskning att flera förslag på förändringar har dykt upp på sistone. Ett sådant reformpaket stod två nyutexaminerade civilingenjörer bakom när de nyligen i tidningen Bostadspolitik presenterade 17 förslag för att effektivisera plan- och bygglovsprocesserna (19/8).
Trots en rad förändringar i lagstiftningen, menar ingenjörerna, har planmonopolet inte anpassats till de utmaningar vi står inför, särskilt när det gäller att effektivt hantera bostadsförsörjningen och främja ekonomisk tillväxt. Till råga på allt har överklaganden av nya byggprojekt blivit regel snarare än undantag. Deras kritik mot dagens ordning är välgrundad, och förslagen förtjänar att uppmärksammas och åtminstone tas i beaktande av bostadsminister Andreas Carlson (KD).
Inte minst för att flera av förslagen tar itu med ett grundläggande problem: att det saknas incitament för kommunerna att hantera byggplaner effektivt. De aktörer som vill bygga – ofta markägare eller byggföretag – står för planeringskostnaderna, medan kommunen inte påverkas ekonomiskt av hur lång tid processen tar. Detta leder ofta till en långsam hantering av detaljplaner, vilket i sin tur förvärrar bostadsbristen och driver upp priserna.
I sin nuvarande form bidrar det kommunala planmonopolet till bostadsbrist, ökade priser och minskad rörlighet på marknaden. De ineffektiva turerna leder dessutom att nybyggnation försvåras, och att kommunpolitiker riskerar att se till de beslut som är till minst skada vid nästa valrörelse – snarare än vad som gynnar kommunen och dess långsiktiga tillväxt.
