Tänk er följande. Hallandsposten granskar ett misstänkt fall av jäv inom Region Halland. Det handlar om en handläggare som arbetar i ett ärende som berör lönen för dennes egen sambo.
Om tidningen inte rapporterar om det här misstänkta jävsfallet, finns det då inte? Givetvis är svaret nej. Ändå är det vad verksamhetschefen för regional utveckling på Region Halland, Anne-Mari Bartholdsson, tycks mena när tidningen intervjuar henne. På tidningens fråga om det finns någon risk att man uppfattar det aktuella fallet som jäv svarar Bartholdsson så här:
”Ja, i alla fall om du skriver det så, så kommer det att göra det. Självklart. Visst absolut, kan jag se det. Men jag ser det inte eftersom jag vet hur man hanterar ärendena här” (HP 18/1).
Skriver journalisten om fallet är det jäv, annars inte. Den logiken är ytterst svårsmält.
Bakgrunden till tidningens granskning är att Region Halland har ett antal partnerskap med externa aktörer som på olika sätt ska bidra till att uppnå regionens uppsatta tillväxtmål. Till exempel har Hallands matgille tilldelats tre miljoner kronor för 2023 och 2024 för att öka kännedomen om den halländska matkulturen. I sig kan detta vara bra investerade pengar för regionen och Halland. Men avtalen med dessa externa organisationer eller bolag har inte upphandlats, vilket innebär att andra aktörer än de utvalda inte har fått någon chans att få dessa uppdrag. För detta kan man verkligen kritisera regionen. Men tidningens granskning slutar inte där.
I ett av dessa samarbeten har en extern aktör kunnat anställa en person på deltid, en person som är sambo med en handläggare inom regionen. När projektmedlen höll på att ta slut kontaktade vd:n för den externa aktören Anne-Mari Bartholdsson med en önskan om att få fortsatt finansiering från regionen. Mindre än två månader senare har regionen tagit detta beslut. Men detta ärende har också handlagts av sambon till den som fått fortsatt deltidsanställning. Ett uppenbart fall av närståendejäv, enligt en expert som tidningen har intervjuat.
Region Halland ansvarar för verksamheter som omsätter nästan 14 miljarder kronor om året. Det är ohyggligt mycket pengar, men pengarna används också till sådant som är av stort värde för samhället, och inte minst då sjukvård.
För en utomstående granskare av hur regionen använder och förvaltar de gemensamma resurserna finns det ingen möjlighet att in i varenda detalj granska hela regionbudgeten, det skulle nämligen kräva alldeles för stora resurser. Det måste man ha i åtanke utifrån mediernas granskningar; de avslöjanden som görs kan peka på en osund kultur kring hur de gemensamma resurserna använda. Därför bör regionens svar på ett misstänkt jäv leda till att man både agerar i det aktuella fallet, och ser över sina rutiner för att förhindra att det upprepas.
Svaret från Anne-Mari Bartholdsson påminner inte så lite om reaktionen från Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar i veckan apropå Aftonbladets avslöjande att man funnit spår av kokain på fyra av åtta toaletter på partikanslierna i riksdagen. I en intervju med en reporter från Aftonbladet reporter får Dadgostar frågan om man kommer att drogtesta partiets personal, varpå vänsterledaren svarar lite nonchalant att hon hade uppskattat att Aftonbladet hade kontrollerat sina toaletter och sina anställda.
”Skulle det inte vara roligt att ni också gjorde det?”, säger Nooshi Dadgostar till reportern, och duckar helt från det allvarliga i att man funnit rester av olagliga substanser hos partierna i Sveriges lagstiftande församling.
Nooshi Dadgostars svar avslöjar en helt skruvad syn på mediernas granskande roll, det är tydligen Aftonbladets fel att det finns spår av narkotika i riksdagen.
Dadgostar har sedan backat från sitt uttalande, och bett om ursäkt. Ett liknande agerade från Bartholdsson hade varit önskvärt. Det kan aldrig vara mediernas fel eller ansvar att man avslöjar missförhållanden eller oegentligheter i offentliga verksamheter. Principen bör givetvis vara att utkräva ansvar av den som de facto också har ansvaret.
Att agera överslätande, och faktiskt direkt nedlåtande inför Hallandspostens granskning är väldigt dålig stil av en verksamhetschef inom regionen. Då tycks man inte ha förstått sin roll, att man är satt att förvalta de gemensamma resurserna på bästa sätt. Man tycks heller inte inse mediernas viktiga roll i att granska hur det offentliga använder sig av skattemedlen. Hallandsposten är läsarnas förlängda arm; nonchalerar regionen tidningens granskningar nonchalerar man också regionens invånare. Det är inte att ta ansvar.
Finns det ett misstänkt fall av jäv inom regionen ska man givetvis agera i det enskilda fallet. Men också se över sin verksamhet och de rutiner som finns för att förhindra liknande fall i framtiden.
Medierna ska vara som en blåslampa och granska den gemensamt finansierade välfärden. På så sätt kan en så effektiv användning av de gemensamma resurserna som möjligt uppnås. Här finns det mer att önska av Region Halland och dess ansvariga chefer. Med detta sagt fortsätter HP sin granskning av de offentliga verksamheterna i södra Halland, om det så handlar om den välfärd som kommunerna eller regionen ansvarar för.
Till sist kommer här ett råd till den som är offentligt anställd och får frågor från en journalist – var tillmötesgående. Det är att sköta sitt jobb och samtidigt se till det allmännas bästa.
