Det låter som en titel på en dystopi: ”Det kristdemokratiska samhällsbygget”. Men det var drömmen om ett samhällsbygge, eller en nybyggar-era, om man så vill, som Ebba Busch försökte förmedla under sommarens partiledartal under Almedalsveckan.
Talet tog avstamp i ett antal initiativ som Kristdemokraterna lanserat under våren. Bland annat har partiet tillsatt en samhällsbyggarkommitté med syfte att ”rusta Sverige inför framtidens möjligheter med nya jobb och en starkare välfärd”. Initiativet är lovvärt av flera skäl. Men man får skicka en stilla förhoppning till den kristdemokratiska kommittén att den vågar tala i mer konkreta termer.
Det är nämligen mycket lätt att, som Ebba Busch i sitt Almedalstal, efterfråga ”mindre snack och mer verkstad” från politiker. Att kritisera den svenska senfärdigheten, sucka över svenska byråkrater, påminna om hur snabbt det gick att bygga tågräls på 1800-talet och hur regleringsiver och tillståndsprocesser satt stopp för utländska investeringar och kväst den företagsamhet som finns i landet.
Svårare är det att tydliggöra vad man menar med att ta Sverige in i en ny nybyggarera. Vad menas egentligen med att industrin ska ”utvecklas, inte avvecklas”? Vad är det Ebba Busch egentligen vill tulla på för att stoppa regleringsiver och onödiga tillståndsprocesser? Nog kan vi säkerställa en utvecklad industrialisering alltid, det är bara att låta samerna och några rödlistade arter stryka lite på foten. Men det blir inte en lika elegant formulering till ett tal i Almedalen.
Det faktum att det går långsammare att bygga tågräls i dag än för två hundra år sedan handlar inte bara om ”bristande handlingskraft” hos tidigare socialdemokratiska regeringar. Några saker har tillkommit sedan dess: en sundare arbetstidslagstiftning, ett egendomsskydd för markägare, bedömningar som syftar till att minska intressekonflikter och en arbetsmiljö som inte innefattar att några ”går åt”.
Kristdemokraternas samhällsbyggarkommitté, som leds av partiets ekonomisk-politiske talesperson Hans Eklind, ska presentera sina förslag under 2025. Infrastruktur ska stärkas, bostäder ska byggas och den gröna nyindustrialiseringen längs Norrlandskusten ska stöta på så liten patrull som bara är möjligt. Arbetsgruppen har ett antal viktiga frågor att formulera och besvara.
Hur mycket pengar ska man behöva slänga på Trafikverket innan jämtländska ryggskott från potthålstyngda vägar läker, innan det slutar ta en evighet att resa till Kalmar och innan dubbelspåret på Ådalsbanan blivit verklighet? Vad har politiken för svar till de människor och verksamheter som inte deltar i techyran eller tjänar pengar på gröna innovationer? På sikt kan lärarbristen och sjukvårdskriser bli ett större problem för Boden än Malmbanans kapacitetsbegränsningar.
Man skulle kunna säga något om den försiktiga tidsramen för ett parti som innehar tunga ministerposter inom energiförsörjning, infrastruktur och bostäder, sjukvård, landsbygd inklusive jord- och skogsbruk fram till år 2026. Men kanske är det just detta som blir den största lärdomen för de kristdemokratiska samhällsbyggarna: ambitiösa förändringsagendor är minst lika tidskrävande ute i samhället som inne i partikansliernas värmestugor.
