På måndagen fattade Halmstads kommunfullmäktige beslut om budgeten för nästa år. Efter nära tolv timmars debatt blev utfallet det förväntade, budgetförslaget från det politiska styret Ansvar för Halmstad klubbades igenom. Med totalt tio partier i fullmäktige debatterades under dagen en rad olika förslag för ett bättre, mer hållbart och attraktivare Halmstad.
I fokus under den långa debatten var framför allt de olika förslag – stora som små – som partierna och styret hade lagt fram. En viktig skiljelinje under dagen fanns i investeringstakten, där styret vill gasa och flera oppositionspartier vill trycka på bromsen.
Allt som oftast lyser ideologin med sin frånvaro i den kommunala politiken. Måndagens budgetfullmäktige var inget undantag. Men om man låter alla sakfrågor stå åt sidan, vad fanns det för ideologiska ställningstaganden under måndagens kommunfullmäktige? Den frågeställningen kan lyfta ett annat perspektiv kring hur kommunen bäst bör styras och utvecklas.
”Vårt samarbete har alltid handlat om en vilja att på riktigt ta ansvar för vår kommun, och att hela tiden ha människan, miljön och ekonomin i centrum när vår stad växer. Och just människan är den viktigaste faktorn i hela vår kommun.” Så sa kommunrådet Anna Fallkvist (M) i sitt inledningsanförande när fullmäktige på måndagen tog beslut om nästa års budget – det absolut viktigaste politiska beslutet som tas under ett år.
Fallkvist återkom också flera gånger till att just människan är i centrum, om det så handlade om att välfärden måste fungera för att människan ska må bra, eller att människa ska känna sig trygg.
Förvisso talade Anna Fallkvist mycket om samarbetet inom det politiska styret Ansvar för Halmstad, där även S och KD ingår, men hennes fokus på människan kan lika mycket härledas till hennes partitillhörighet, Moderaterna. Fallkvist ville här framför allt lyfta fram människans rättigheter och kommunens ansvar för att leverera detta.
Som en slags ideologisk motpol till M är Vänsterpartiet, vilket också märktes av partiets företrädare Mikael Ekfeldt i sitt anförande.
”Vänsterpartiets utgångspunkt är väldigt enkel, välfärden är till för oss alla. I dag ser vi att delar av välfärden i Halmstad inte håller måttet”, sa Mikael Ekfeldt i sitt anförande. Förvisso återkom Ekfeldt ofta till medborgarperspektivet, men den grundläggande tonen var ändå vikten av mer kommunal välfärd till alla med behov, ung som gammal. Och för att klara detta lyfte Ekfeldt fram den solidariska omfördelningen av de ekonomiska resurserna, som han beskrev det.
Förvisso fanns det likheter mellan Fallkvist och Ekfeldt i att de utgår från individen, ändå är perspektiven olika. Medan Moderaterna framför allt tar avstamp i individens frihet och rättigheter är Vänsterpartiets huvudfokus samhället i stort. Individ mot kollektiv, kan man säga. Detta kan för Halmstads del översättas till Halmstadbo och Halmstads kommun.
Individens frihet och möjlighet att forma sitt eget liv är otroligt viktigt att försvara. Men för allas frihet behövs det också ansvarsfulla individer. Därför är det också på sin plats att poängtera att med stor frihet följer stort ansvar. Men det är också intressant att lyfta fram det kommunala perspektivet, som i grunden handlar om att ta ansvar, att se till att alla kommuninvånare behandlas lika och efter behov får tillgång till de gemensamma välfärdstjänsterna. Frågan man bör ställa sig i sammanhanget är då, kan det stora ansvar som en kommun har och tar vara hämmande för dess frihet? Och vad kan lösningen då vara?
Halmstads kommun styrs till stor del av byråkratisk logik där man följer gällande lagar och regler. Men i detta styrsystem finns det en risk att både de enskildas och det allmännas perspektiv drabbas negativt, att byråkratin blir överordnad kommunens egentliga syfte, nämligen dess invånares behov. Här kan det vara intressant att lyfta fram ett annat perspektiv på hur en kommun kan styras och förvaltas – med bildning.
Idéhistorikern Sverker Sörlin skriver om ordet bildnings bakgrund i sin bok ”Till bildningens försvar”. Ordet har sitt ursprung från tyskans ”bildung”, som från början användes i betydelsen av dygd, omdöme, visdom, omtanke om andra människor, skriver Sörlin.
Under 1800-talet får ”bildung” en annorlunda betydelse. Inom den offentliga förvaltningen i Tyskland uppstod då ett behov av att hantera gemensamma frågor. Tjänstemannen var den som hade att balansera olika intressen mot varandra och söka det bästa för allmänheten. I stället för att vara specialist skulle tjänstemannen vara bildad. Ordet bildning hade nu fått en betydelse som är tydligt kopplat till det gemensamma samhället.
Här kan man med översätta den offentliga förvaltningen i 1800-talets Tyskland till dagens förvaltning av Halmstads kommun. Och då landar vi i slutsatsen att Halmstads tjänstepersoner är de som har söka det allmännas bästa genom att balansera olika intressen mot varandra, tvärtemot att vara specialister behöver de vara bildade. Förvisso baseras kommunens agerande på byråkrati som i sin tur till stora delar styrs av lagar och regler. Ändå är jag övertygad om att svaret på en bättre kommun finns just i begreppet bildning, det vill säga att tjänstepersoner i de målkonflikter som uppstår i högre grad ser till det allmännas bästa.
”Halmstads kommuns mål och budget är kommunfullmäktiges viktigaste medel för att styra kommunens verksamhet.” Så står det i budgetunderlaget till måndagens fullmäktigemöte. Men en kommun styrs inte bara av ekonomi, det finns andra värden som måste upprätthållas och försvaras, som till exempel en ansvarstagande kommun och den individuella friheten. Detta räcker dock inte.
Kanske ligger framtiden för Halmstad i ökat ansvarstagande hos Halmstadsborna, och en mer bildad kommunal förvaltning. Förvaltningen och utvecklingen av Halmstads kommun kan aldrig vara bättre än dess enskilda beståndsdelar.
