Kriget i Ukraina lär omvärlden saker. Den billigaste attackdrönaren kostar i runda slängar en tiondel av en artillerigranat. I många situationer har den även bättre precision. Det gäller exempelvis om man ska träffa något som är i rörelse. Den takt i vilken dessa drönare kan tillverkas är jämförbar med produktionstakten av artilleriammunition.
Artilleri behövs även fortsättningsvis. Gamla traditionella granater kan inte, till skillnad mot drönare, störas ut med elektroniska motmedel. Men de obemannade vapensystemen, framför allt i luften, men även i vatten och i begränsad utsträckning på land, har förändrat villkoren för kriget.
Det här visste vi inte för två år sedan och knappt för ett år sedan. Det betyder också att mycket kan vara förändrat två år framåt i fråga om vad som fungerar, hur de olika vapensystemen samverkar och var de svaga punkterna finns. Ett exempel: Häromdagen pratade jag med en ukrainsk drönartillverkare som även flyger drönarna. Just nu fokuserar han mycket på att skjuta ner ryska obemannade plan som används till spaning och styrning av attackdrönare.
Under de senaste månaderna har det dykt upp en hel del klipp på nätet som visar hur detta går till. En drönare som är närmast att klassa som ett obemannat jaktplan flyger ikapp spaningsplanet och exploderar intill det. Framgångsrik bekämpning av det här slaget leder till att Ryssland inte skickar upp lika många spaningsdrönare och inte sänder dem dit där de riskerar att skjutas ner. Och om ryssarna ser sämre så kan de inte skjuta lika mycket. Det här är en annan, och billigare, form av försvar mot ryska missiler jämfört med exempelvis luftvärnssystemet Patriot.
För närvarande är ukrainarna rätt bra på detta. Framgången kommer att hålla och öka till dess att ryssarna bygger obemannade spaningsplan som är snabbare än de ukrainska jaktplanen eller stör ut de senare eller kan tillverkas extremt billigt och produceras i sådan mängd att förlusterna blir försumbara. Eller när de kommer på något annat som är okänt i dag.
Jaktplantillverkarna laborerar i sin tur med ännu billigare lösningar som att flyga nära spaningsplanet och skjuta ner det med en flygburen hagelbössa. På så sätt kan jaktplanet återanvändas i stället för att sprängas. Det är de här aspekterna som tränger sig på när jag läser om svenska Försvarsmaktens drönarsatsning som Dagens Nyheter nyligen berättat om. Detaljerna är av förklarliga skäl dolda men det hela går ut på att beställa drönare som ska levereras i omgångar till och med 2030.
Kan det här traditionella tillvägagångssättet ge Sverige toppförmåga på området vid varje given tidpunkt från och med, säg, nästa år? Kommer det göra att Sverige hänger med i den tekniska utvecklingen och har de senaste kunskaperna i stället för att snabbt bli sittande med gammal oanvändbar teknik? Och vad händer med kostnaderna, rent allmänt och i termer av pang för pengarna?
Visst, det krig som Sverige förbereder sig för kan komma att se rätt annorlunda ut än det som pågår nu. Men det vore dumt att inte dra lärdomar av Ukraina. Framgång där bygger på en förmåga att själv tillverka obemannade system i stora mängder, snabbt, flexibelt och framför allt billigt.
