Min vän, som skulle passa utmärkt som svensklärare i gymnasiet, sa en dag att hon ”helst skulle bli svensklärare i gymnasiet”. ”Men det går ju inte”, fortsatte hon, och vi andra förstod. Med en lång akademisk utbildning i bagaget som bara nästan ger behörighet för att läsa den kompletterande pedagogiska utbildningen (KPU) eller initiativet Teach for Sweden, och en fin karriär därefter, är utsikterna särskilt lönlösa. Även om man bortser ifrån den avsevärt sämre lönen i utbildningssektorn, skrämmer upp emot fem ytterligare år i skolbänken bort de flesta akademiker.
Under våren har vi haft en välbehövlig diskussion om uppsträckning i skolan. Deltagande i samhället och arbetslivet kan inte vara beroende av att det finns laddare till hands. Barn behöver öva på att skriva för hand och läsa böcker. Endast genom att göra detta kommer de att kunna nyttja framtidens och digitaliseringens möjligheter på konstruktiva sätt.
Oaktat hur och med vilka resurser som ordningen i skolan rättas till, är det dock ett obestridligt faktum att lärarna kommer att ha en nyckelfunktion i framtidens skola. Denna nyckelfunktion tyngs av svårlösliga brister. I några orter, som Kiruna och Gällivare, finns så pass få behöriga lärare att Skolverket hotar med nedstängning av skolor. Samtidigt pluggar alltför få på lärarprogrammet.
Inte heller de kortare kompletterande utbildningarna synes rädda den tynande lärarkåren. Det är förståeligt med tanke på löneutvecklingen, arbetsmiljön och det faktum att även ”snabbspåren” är långrandiga och kringgärdat av krav på akademiska förkunskaper.
Betyder detta att det också saknas personer med kompetenser, erfarenheter och egenskaper som skulle komma till nytta i skolan? Inte alls. Problemet är utformningen av lärarlegitimationen och skolans organisation, som omöjliggör för människor att kombinera lärartjänsten med en parallell karriär utanför skolan.
Ofta handlar debatten också om ett silande av mygg och sväljande av kameler: det faktum att Internationella Engelska skolan har en hög andel lärare med utländsk lärarexamen utmålas som ett större hot mot kunskapsnationen Sverige än det faktum att Skolverkets prognostiserar en nationell brist på omkring 80 000 lärare om bara några år.
Ett snabbspår för vuxna med arbetslivserfarenheter som vill växla över till läraryrket vore ett välkommet tillskott till kåren. En sådan väg bör vara kortare än den nuvarande ett och ett halvt-åriga KPU:n och välkomna ett bredare lager av arbetslivserfarenheter och studier. Den som snabbt skaffar sig de färdigheter som behövs för att växla över genom att läsa pedagogik och praktisera bör förvisso underkastas någon form av prövning om lämplighet och sakkunskap, men knappast underkastas flera årslånga studier.
Samhället ställs med jämna mellanrum inför stora utmaningar och förändras radikalt. Vad AI-boomen kan medföra hos tusentals fotografer, kommunikatörer och jurister på sikt kan vi ännu inte begripa. Samtidigt leder inflyttningen till norra Sverige i kölvattnet av den gröna nyindustrialiseringen till akuta problem med behovet inom vården, omsorgen och skolan.
När sådant sker bör man från politiskt håll möjliggöra för befolkningen att täppa till kunskapsluckor och söka sig till bristyrken. Med innevarande lågkonjunktur är dessutom alternativkostnaden för att byta spår lägre än vanligt. Det är således upp till bevis för det land som vill vara en kunskapsnation.
