Äntligen. Så kände många som värnar om bildning och vårt gemensamma kulturarv när regeringen i december beslutade om att en svensk kulturkanon skulle tas fram. Som ordförande för den kommitté som fick till uppgift att ta fram ett förslag på hur en kanon skulle se ut utsågs professorn och historikern Lars Trägårdh, vilket initialt verkade som en god idé.
Häromdagen gjorde Dagens Nyheter dock en lång intervju med sagda Trädgårdh som indikerar att det tvärtom inte alls var särskilt smart att låta honom styra och ställa över en svensk kulturkanons utformning. Eller rättare sagt icke-utformning.
I intervjun närmast koketterar Trägårdh med att han är ”kulturell analfabet” (DN 13/6). Samtidigt är han professor, med en högborgerlig bakgrund och har gått på internatskolan Sigtuna. De kunskaper och förståelse för det svenska kulturarvet som han påstår sig sakna sitter med största säkerhet i ryggmärgen. Att han, i likhet med Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm, inte förstår, eller rättare sagt vägrar förstå, vilken enorm skillnad det är att röra sig i samhället för den som bär med sig kunskap om vem Jussi Björling är, känner igen en Carl Larsson-tavla eller kan citera Karin Boye, i jämförelse med den för vilken detta är helt och hållet främmande, är oroande.
Trägårdh tänker inte “skriva några listor på verk”, säger han. I stället ska han resa runt och prata med folk. Både i Sverige och i länder där man tagit fram och använder sig av en kulturkanon. Att ta till sig olika erfarenheter och föreställningar kan visserligen vara klokt. Men utan listor, och tydliga sådana, är det fullständigt meningslöst att överhuvudtaget ta fram en kanon.
Det stora problemet är ju primärt att den svenska skolan de senaste decennierna inte klarat uppgiften att föra över kunskaper om det som format Sverige i tillräckligt hög grad. Nya generationer svenskar har berövats det gemensamma “vi” som byggs upp av litteratur, konst, musik och arkitektur. De går vilse i sociala sammanhang där det krävs vissa referensramar för att bli inkluderade. Särskilt illa är detta för de unga svenskar med bakgrund någon annanstans i världen, eller vars föräldrar inte själva har särskilt tydliga begrepp om kulturarv. Sådana som inte vallats på museum, bygdegårdar och bibliotek eller har välfyllda bokhyllor hemma.
Under lång tid har Lars Trägårdhs offentliga mantra varit att Sverige behöver en starkare nationell gemenskap och att vi måste erkänna att det finns en svensk kultur. Kultur som visserligen inte är oföränderlig, alla traditioner och kulturella uttryck förändras och utvecklas över tid. Men som är förankrad i Sverige sedan decennier och sekler och är en del av berättelsen om varför vårt land ser ut som det gör.
Han borde förstå att det förutsätter just listor för människor att luta sig mot. En kanon som är alltför bred och luddig eller där kulturella uttryck från hela världen ska inkluderas, är ingen kanon alls. Människor, inte minst lärare, behöver något att utgå ifrån. Annars blir Tranströmer lätt utbytt mot Kalle Anka och ännu en (halv) generation fostras till utanförskap.
”Det är bättre att det är jag som gör det här än någon jävla vettvilling”, säger Lars Trägårdh i DN-intervjun. Men om det kommittén presenterar när den är klar 2025 är den geggamoja som DN-intervjun vittnar om, är det faktiskt han som är vettvillingen.
