Replik. Apropå insändaren ”Aldrig får vi vänta på något”, 11/11.
Ja, Kristina och de flesta kommentarerna på Facebook. Ni har så rätt. Vi ska inte låta helgerna flyta ihop med resultat att de blir urvattnade och att glädjen förtas.
Jag minns min barndoms- och ungdomstid när man gladde sig inför den stundande storhelgen och förväntningarna steg ju närmare julen eller påsken man kom. Fick man något påskägg och fanns den hett önskade julklappen under granen? I mitt fall önskade jag mig en kälke men den fick jag först den tredje julen. Besvikelsen var stor men hoppet lämnade mig aldrig. Så kom den tredje julaftonen; det bultade på ytterdörren. Utanför stod jultomten (min far) med en jättesäck på ryggen. Han förde med sig kälken, äntligen. Den kostade 25 kronor år 1959 och det var en ansenlig summa då.
Däremellan var fastan då semlorna fanns att köpa men då endast på tisdagar under februari. Nu finns de i handeln redan i december. Jordgubbarna och nypotatisen med sillen avnjöt vi för första gången på midsommaraftonen; i vår familj håller vi fortfarande fast vid de alla gamla traditionerna.
Affärerna säljer redan nu tulpaner – kan vi inte skjuta upp inköpet till åtminstone januari? Tulpanen är ju faktiskt en vårblomma. Är det vi konsumenter som efterfrågar dessa ”brott” mot de gamla traditionerna eller är det affärsmännen som skapar behoven = omedelbar tillfredsställelse? Julmusiken ska vi bara inte tala om, förfärligt att den börjar spelas i butikerna före advent. Hörselskydd rekommenderas!
Kyrkorna däremot beaktar storhelgerna traditionsenligt. De härliga gamla psalmerna spelas och körerna berikar och bygger upp vårt välmående till både kropp och själ.
Ingrid Thalwitzer