Det parti som grundar sina politiska förslag på forskning och vetenskap som visat sig ha bäring i verkligheten, kan även förvänta sig att de politiska förslagen har en framtid efter att valkampens strid och larm har lagt sig. Dessutom slipper det partiet huvudvärken som kommer med att ha lovat sina väljare resultat de inte kan leverera.
Tyvärr arbetar inte alla partier efter den här devisen, särskilt inte när det kommer till rättspolitiken. Nu senast har utspelen duggat tätt, det ena mer bisarrt än det andra. Moderaterna vill ADHD-testa barn och Sverigedemokraterna vill döpa om kriminalvården och ta bort vårdfokuset. Batongerna ska bli hårdare och straffen längre.
Preventiva åtgärder, alltså sådant som faktiskt förebygger att brott ens sker från första början, samt det vårdande och rehabiliterande fokuset inom kriminalvården som syftar till att korrigera kriminellt beteende och ge de som dömts för kriminella handlingar verktyg och förutsättningar för att komma tillbaka in i samhället, förlöjligas och bagatelliseras.
I stället förordar man hårdare tag - fast det är väl dokumenterat att längre och hårdare straff inte har någon mirakulös brottsbekämpande effekt. Det verkar som att det för somliga partier inte spelar någon roll huruvida den egna politiken faktiskt fungerar i verkligheten - bara den väcker uppmärksamhet och lockar röster.
Det är en sorgesam utveckling, för i den från verkligheten frikopplade populismens kölvatten lämnas ett samhälle med en väldans massa olösta problem och då måste en syndabock letas upp.
För den som ägnar sig åt populism och verkningslös symbolpolitik kommer aldrig någonsin erkänna det. Någon annan måste förses med horn och svans i hopp om att skulden inte hamnar där den faktiskt hör hemma.
Personligen anser jag att det svenska samhället och dess invånare förtjänar bättre än så, men sett till flera partiers utspel och förslag under valrörelsen råder där uppenbarligen skilda meningar.
Cornelius Julius Marsico
språkrör Grön Ungdom Halland