Det pratas mycket om skärmtid just nu. Inte minst de små barnens digitala vardag.
Men skärmtid är ett problematiskt begrepp, ofta glider begreppet över i frågan om skärminnehåll. Det kan ge upphov till en viss osäkerhet kring hur Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer för skärmtid bland barn och unga ska tolkas, trots att rekommendationerna är mer tydliga än tidigare och ger ett större handlingsutrymme för föräldrar att hantera vardagliga situationer – även med de allra yngsta där rekommendationen är att barn under två år inte bör använda skärmmedier överhuvudtaget.
Inledningsvis kan det vara på plats att slå fast att rekommendationerna handlar om skärmar i hemmet och på vilket sätt de kommer till användning. Till skillnad från tidigare decenniers diskussioner om skärmanvändning när skärmar enbart hade sin fasta plats i hemmet är de digitala skärmarna till största del mobila och därmed också användbara utanför hemmet. Men det är viktigt att klarlägga att i rekommendationerna kan vi knappast räkna in den skärmtid som barn möter i vardagen utanför hemmet – busshållplatser, bussar, tåg och husväggar och på andra offentliga miljöer. Det skulle ju vara helt ohållbart för föräldrar med barn under två år att kunna undvika dessa.
Skärmtidsrekommendationer har diskuterats under flera år. När Världshälsoorganisationen (WHO) lanserade sina riktlinjer 2019 var fokus på att främja barns fysiska aktivitet och sömn. Det här är fortfarande en viktig del i Folkhälsomyndighetens rekommendationer även om det framtagna vetenskapliga underlaget bygger på mer komplexa samband kring skärmanvändning och hälsa. Det som nu närmast väntar är en mer utförlig vägledning från Folkhälsomyndigheten och som kommer i december.
Strax före pandemin startade vi – professor Helena Sandberg, Lunds universitet, professor Ulrika Sjöberg, Malmö universitet, samt undertecknad – forskningsprojektet Digikids-Sweden efter att tidigare varit delaktiga i ett europeiskt nätverk där vi bland annat bidrog i en jämförande studie kring hur små barn (0-3 år) interagerar med digital medieteknik i sina hem i olika länder. I Digikids besökte vi familjer med små barn för att ta del av hur deras vardag såg ut i hemmen och hur de använde digitala medietekniker. Det kunde vara allt från att titta på tv till att vara engagerade i videosamtal med familj och vänner.
De frågor som vi satte i fokus var hur digital medieteknologi introducerades i de yngsta barnens vardag och hur de använde den och på vilket sätt man kunde se deras färdigheter i detta användande. Vi hade även fokus på föräldrarnas förhållande till användningen, både nu och i ett framtida perspektiv, och i relation till den allmänna debatten kring medieanvändning och framför allt skärmtider. Projektet varade i fyra år och finansierades av Vetenskapsrådet. Vår utgångspunkt var helt och hållet från ett medie- och kommunikationsvetenskapligt perspektiv. Mediernas plats i hemmen har varit ett forskningsområde under lång tid och medieanvändningen bland barn och unga har väckt diskussioner tidigare.
I lanseringen av de nya rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten har fokus lagts på att de allra yngsta inte ska använda skärmar överhuvudtaget, och för barn mellan två och fem år max en timme. Det här överensstämmer med de tidigare rekommendationerna både från WHO och Barnläkarföreningen.
När vi tidigare har kommenterat rekommendationerna har vi konstaterat att de knappast är realistiska och att de bidrar till föräldrars känsla av skam och skuld. Det var något som föräldrarna tydligt vittnade om i studien och då med utgångspunkt i WHO:s riktlinjer. Skillnaden nu är att de nya rekommendationerna ger ett visst utrymme för hur nolltoleransen för de allra yngsta ska tolkas. Inte minst i familjer där det finns äldre syskon som använder skärmar. Och viss typ av skärmtid, som exempelvis att få vara med i videosamtal eller titta på foton lyfts fram som undantag.
Det här kan dock te sig något förbryllande med tanke på att rekommendationerna samtidigt slår fast att barn under två år inte kan ta till sig innehåll på digitala skärmar eftersom deras ögon samt kognitiva förmågor inte är tillräckligt utvecklade. I vår studie såg vi att även de små barnen tog till sig innehåll på skärmen – antingen det var att se bilder av sig själva, vara involverade i videosamtal eller sjunga och dansa framför skärm.
Skärmanvändning har hittills framför allt handlat om skärmtid, och där studier bekräftar behovet av rekommendationer, men det är samtidigt tydligt att skärminnehåll inte är detsamma som skärmtid och här finns det fortfarande behov av fler studier kring barns och ungas meningsskapande av det innehåll som de tar del av.
Ebba Sundin
docent medie- och kommunikationsvetenskap
Högskolan i Halmstad