Jag minns när jag som fjortonåring gick och längtade till att fylla femton år och fick lov att köra moppe. Det kändes som en oändlig väntan men till slut kom dagen då det blev möjligt. Jag minns också hur frustrerad jag kunde känna mig på en vuxenvärld som skulle bestämma allt åt mig och sätta gränser för vad jag fick göra. ”När du blir arton år kan du bestämma själv”, sa de. Ständigt dessa åldersgränser! Jag tänkte inte då att jag åldrades, jag tänkte nog att jag växte upp och blev alltmer vuxen.
I dag, efter många år som forskare om ålder och åldrande, har jag fått ett annat perspektiv. De flesta forskare är överens om att åldrandet sker från födsel till död och det har många olika dimensioner som vävs samman i en komplicerad struktur av biologi, kultur, tid, psykologi, normer, och sociala förhållanden. Åldrandet kan erfaras som kronologiskt åldrande (vi blir ett år äldre för varje år som går), faser i livet markerade av uppbrott eller viktiga händelser i livet (biografisk åldrande), i interaktion med andra människor (socialt åldrande) och hur jag märker av åldrandet i min kropp (biologiskt, förkroppsligat åldrande).
Även om jag inte hade alla dessa begrepp med mig som barn hade jag redan då en tydlig uppfattning om att tiden gör något med mig som människa. Jag förändras, lär mig nya saker, utvecklas och växer. På den tiden såg jag min kronologiska ålder som faktisk. Jag var fjorton år och det var som ett objektivt faktum.
I dag skulle jag säga att det finns ingen objektiv kronologisk ålder. När jag vill provocera säger jag att ålder bara är ”hittepå”. Varför säger jag så? Jo, kronologisk ålder bygger på tid. Tid i sig är en konstruktion skapad av människan. Något vi använder för att mäta och ordna samhället. Ett styrmedel om man så vill. Den viktiga poängen här är att tid och ålder är inte grundade på fakta eller någon form av objektiv verklighet. Ändå använder vi kronologisk ålder och åldersgränser som om de vore fakta, som om en ålder faktiskt berättar något om hur en människa är, vilka kvaliteter, eller intressen en person har.
I de flesta länder används åldersgränser som ett styrmedel för att strukturera möjligheter och ansvar i samhället. I många fall uppfattas dessa åldersgränser inte bara som faktagrundade utan dessutom som demokratiska och jämlika eftersom de på ett sätt ”slår lika mot alla”. Alla får liksom jag gå och längta efter att fylla femton eller arton. Som forskare har jag studerat ålder, ålderism, och åldersgränser i relation till flera olika åldrar.
Ett fall som står ut är dock åldersgränsen 70+ under coronapandemin. Det här fallet utmärker sig eftersom åldersgränsen endast var temporär och bara drabbade de som var 70+ just då. När åldersgränsen infördes förändrade den samhället mer eller mindre över en natt.
I april 2020 genomförde vi en studie om erfarenheter och syn på covid-19 för personer 70 år och äldre. Deltagarna uppmanades att skriva fritt om frågor som rörde åldersgränsen och självuppfattning, rekommendationer och det egna beteendet samt att ge och ta emot omsorg. De som har svarat på enkäten är mellan 70 och 90 år. Underlaget för den del av studien som behandlar generationella relationer är de deltagare som har svarat på någon av de öppna frågorna i enkäten, det vill säga 996 personer.
I vår studie har vi kunnat se hur barn och barnbarn snabbt tog över makten i familjerna och sa till sina föräldrar och mor/farföräldrar att hålla sig hemma. I vissa fall blev barnen rent av kontrollerande och kunde ringa sina föräldrar för att hålla koll på att de inte lämnat hemmet.
Den här nya situationen var naturligtvis svår för flera av de äldre som över en natt tvingades in i en roll de inte var bekanta med. Flera av dem tillhörde ju ”babyboomer-generationen”, vana att betrakta sig själva som friskare, mer aktiva och med bättre ekonomi är tidigare generationers äldre. Eller äldre förresten? I vår studie blev det tydligt att många inte ens börjat betrakta sig som äldre än, och absolut inte som sköra. Att höra sig beskrivas som ”gammal och skör” från omgivningen blev därför en smärtsam upplevelse.
Men varför gjorde då samhället och barnen så här mot de som var 70+? I grunden handlade diskussionen om välvilja, ansvar och beskydd av de som ansågs vara sköra. Det som slår fel med en åldersgräns i det här fallet är just att den utgår från kronologisk ålder och därmed att alla som är 70+ är kvalitativt lika, men det har vi ju slagit fast att så är inte fallet. Fallet med 70+ under coronapandemin kan dock fungera som en ögonöppnare som får oss att börjar fundera över andra åldersgränser i samhället.
Åldersgränser som vi kanske hittills behandlat ganska obekymrat. Jag menar inte att ifrågasätta användningen av åldersgränser i sig. Som jag redan påpekat är åldersgränser ett effektivt och i många fall befogat styrmedel. Jag vill däremot se en ökad diskussion och reflektion kring åldersgränserna. Varifrån kommer egentligen dessa åldersgränser och vad grundar de sig på? Att åldersgränserna har effekter på, och styr våra liv har vi redan konstaterat, men på vilka grunder? Är det kanske dags för förändring?
