Den största förändringen som har skett i det politiska landskapet de senaste åren är att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna i olika takt närmat sig Sverigedemokraterna. I Liberalernas fall har det gått väldigt fort, men närmandet har inte varit mindre långtgående.
Inget av partierna kan i dag ge besked om vilka gränser de har, politiskt eller praktiskt, för ett SD-samarbete. Vi har fått lära oss att det som är otänkbart ena månaden ses som en möjlighet nästa månad, och en självklarhet några veckor senare
Enligt opinionsinstituten är det mycket jämnt mellan de partier som vill se Magdalena Andersson som statsminister och de högerkonservativa. På den sidan ser Sverigedemokraterna ut att bli största parti. Det skulle ge dem ett mycket stort inflytande alldeles oavsett om partiet kräver ministerposter, kanske statsministerposten, eller väljer att organisera samarbetet på ett annat sätt. Sverigedemokraterna kommer inte vara ett stödparti utan den dominerande kraften i ett högerkonservativt regeringsalternativ.
Inflytandet skulle inte bara gälla statsbudgeten eller vilka propositioner som ska läggas till riksdagen. Det skulle även gälla styrningen av de statliga institutionerna. Jimmie Åkesson har varit tydlig med att hans parti inte bara vill ha inflytande över en högerkonservativ regerings budget utan också över tillsättningen av statliga tjänstemän.
Erfarenheterna från de kommuner där Sverigedemokraterna och Moderaterna styr tillsammans, ibland med stöd av Kristdemokraterna och Liberalerna, är dessutom att de gärna lägger sig i de kommunala tjänstemännens professionella arbete. I Skurup och Staffanstorp har man försökt tvinga tjänstemännen att genomdriva beslut som strider mot diskrimineringslagen. I Sölvesborg har man lagt sig i vilka böcker som biblioteken ska köpa in. I Hörby har hälften av de kommunala cheferna slutat.
Vänder vi blicken ut över Europa så ser vi dessutom att makten över de offentliga institutionerna, särskilt sådana vars oberoende är viktigt i en demokrati, är något som de partier som Sverigedemokraterna har som förebilder har prioriterat högt.
Det är viktigt att inte vara aningslös. SD-toppen Björn Söder uttalade förra året att partiet om det får makten ska ”städa upp” bland de opolitiska tjänstemännen på en utpekad enhet inom regeringskansliet samt inom polisen.
En annan SD-topp har beklagat att eftersom partiet ännu inte sitter i regeringsställning och inte kunnat ta makten över media så måste det anpassa sin retorik. Inom forskningspolitiken vill Sverigedemokraterna strypa anslagen till forskning vars resultat partiet ogillar, till exempel för att den visar på förekomst av rasism eller bristande jämställdhet mellan kvinnor och män, och har pekat ut och ifrågasatt enskilda forskare.
Från Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna är det numera tyst om detta. Men jag tror att det i Sverige finns många offentliga tjänstemän, forskare och kulturarbetare som skulle vilja veta hur långt Ulf Kristersson, Johan Pehrson och Ebba Busch är beredda att gå. Vad väger tyngst: regeringsmakten eller samhällets institutioner?
Anna Ekström (S)
utbildningsminister