Högst uppe iStockholms stadshus, med en ståtlig utsikt över Sveriges riksdag ställer journalisten Jan Scherman en fråga som har följt honom länge.
”Kan den trygga svenska demokratin vara hotad?”, undrar han.
Så inleds det första avsnittet av dokumentärserien ”Länge leve demokratin” som sändes på SVT i torsdags och där den välkände journalisten tar temperaturen på svensk demokrati. Och det är ingen ljus bild som ges.
I den första av tre delar är det framför allt riksdagen och dess ledamöter som står i centrum. Jan Scherman följer och intervjuar riksdagspolitiker från olika partier och visar tydligt hur svårt det är för dem att få tid att träffa sina väljare. De har helt enkelt för mycket annat att göra. De har långa arbetsdagar och mycket tid läggs på administration.
När de väl kommer i kontakt med väljare viatill exempel sociala medier är debattklimatet ofta hårt. Att vara riksdagsledamot är ingen gräddfil, konstaterar Jan Scherman.
En som bekräftar Schermans farhågor om hotet mot demokratin är talmannen Urban Ahlin (S) som intervjuas i programmet.
”Jag tror att det finns ett ganska våldsamt hot mot demokratin i dag. Väldigt många människor känner sig på efterkälken, och känner sig inte delaktiga i besluten. De känner att samhället rusar fram i en enorm hastighet och de hänger inte med”, säger han.
Med tanke på att det väntar en riksdagsval i höst är detta oroande, att vi har ett samhälle som varken politiker eller väljare tycks kunna påverka.
Tyvärr är det så att riksdagsledamöter till stor del tycks har försvunnit från den breda offentligheten. En anledning till kan vara partiernas ökade makt.
Vad hjälper det var en riksdagsledamot tycker, det är ju partiet som styr. Så är det i mångt och mycket. Den som inte följer partilinjen blir inte omvald, det är den hårda sanningen. Det innebär att en riksdagsledamots lokala förankring urholkas, det är lojaliteten mot partiet som räknas, inte mot väljarna.
Den tidigare moderata riksdagspolitikern Ann-Marie Pålsson kallade riksdagen för ett ”knapptryckarkompani” och skrev en hel bok på det temat. Boken kom 2011 och situationen lär inte har blivit bättre sedan dess, snarare sämre. För varje val har ett parti nämligen möjlighet att rensa ut besvärliga politiker i de egna leden. Om inget görs kommer vi till sist bara få riksdagspolitiker som blint följer sina partier.
På sikt är väljarna de stora förlorarna eftersom deras röst blir allt mindre värda.
Hur är det då med demokratin, är den hotad? Det beror på vad man menar med demokrati. Vi har allmänna val vart fjärde år där vi väljer våra företrädare som ska representera oss, om det så är till riksdag, landsting eller kommun. I detta avseende har vi formellt sett demokrati.
Problemet är snarare om avståndet mellan de folkvalda och folket blir för stort, att de som ska företräda oss i verkligheten inte gör det.
Men det finns två sidor av myntet. När ett avstånd ökar finns det faktiskt två parter inblandade. Det är inte bara politikernas fel att de inte finns nära medborgarna. Individen har också ett ansvar att engagera sig i politiken och att ta ansvar för sina beslut. Inte minst för sin röst. Väljer man att lägga sin röst på ett parti med syfte att röra om lite i grytan, ja då har får man också en politik därefter.
Demokratin har helt enkelt två aktörer, väljarna och de förtroendevalda. Båda har lika stort ansvar för att demokratin hålls levande.
