– I bland är idrotten härlig. I bland är den för jävlig. Det har den varit mot oss i det här slutspelet. Också, suckar Krickan som 1992 kom till Hylte för att fem år senare bli spelande tränare.

För fjärde säsongen i rad hade slutspelsförbannelsen slagit till mot klubben. 2007 blev Urban Andersson skadad, 2008 Henric Johansson och Kristian Wrethander, 2009 Krickan igen och nu alltså Sean Jones och Matt Ceran.

– Först ett brutet ben i foten. Sedan en hälsena. Jag har aldrig under hela min karriär varit med om såna skador tidigare. Och nu fick vi dom samtidigt. Så det känns som om någon inte vill att vi ska lyckas...säger Wrethander och skakar på huvudet.

– Jag menar, vi var obesegrade med vår ordinarie uppställning och hade kapacitet för att gå hela vägen. Därför hade det varit spännande att se hur långt vi kunde ha nått. Nu får vi aldrig veta det.

I den fjärde SM-kvarten var Hylte aldrig ens nära. Trots att laget inför matchen inte hade tappat ett enda set hemma mot Örkelljunga.

Fyra gånger var Hylte i ledningen. På tre set. Det höll förstås inte.

1–0, 2–1, och 3–2 i första set som blev 3–8 och så småningom 19–25. 13–12 i andra som blev 15–18 och till slut 20–25. Och inte närmare än 11–11 som blev 19–25 i tredje.

Örkelljunga var bättre i alla moment. Framför allt i servemottagningen, där det märktes att Hyltes bäste servemottagare Ceran var borta, och att minimera de egna misstagen, tolv mot Hyltes 21.

– Vi gjorde, sett till omständigheterna, ingen dålig match. Men vi kom inte åt Örkelljunga som spelat fantastiskt bra i slutspelet, konstaterar Krickan.

Örkelljungas passare Kalle Sandberg nickar instämmande:

– Efter segern i söndags fick vi självförtroende och kunde nu spela utan press eftersom vi visste att vi i så fall skulle ha en avgörande match hemma, säger Kalle som vida överglänste sin kollega i Hylte, Ryan Ammerman.

Men så hade Sandberg också en helt annan servemottagning att luta sig tillbaka mot.

– I dag spelade vi väldigt stadigt och jämnt utan några riktiga dippar, medger han.

2006 vann Kalle SM-guld med Hylte Volley. Nu kom han tillbaka och skickade sitt gamla gäng ur slutspelet.

– Men det är inte många kvar sedan den tiden. Bara Sean (Jones) och Krickan och den enda var ju skadad medan den andra nu är tränare, säger Sandberg som nu blickar fram emot SM-semifinal mot Linköping.

För Hyltes del är säsongen slut. Bara så där.

– Jag vet inte vad jag ska göra. Det blir väl att åka tillbaka till USA en månad tidigare än planerat, säger Ryan Ammerman som knappast lär återvända nästa säsong.

Det lär heller inte Taylor Wilson (poängbäst i går, men en besvikelse totalt), Matt Ceran samt Göteborgspendlarna Urban och Mikael Andersson.

– Just nu känns en fortsättning otroligt avlägsen. Även om jag absolut inte ville sluta så här handlar det om enorma uppoffringar, vad gäller jobb och det sociala, att hålla på och pendla. Men om jag hade bott i Hylte hade jag inte tvekat en sekund, säger Ubbe.

– Klubben hade verkligen satsat för SM-guld och så skadas 33 procent av förstasexan och vi får nästan börja om igen. Sånt tar psykiskt.

Wrethander håller med:

– Jag lider med alla, men framför allt killarna som pendlat i åratal och de som kom hit för att vinna SM-guld. Det känns surt, säger Krickan som i dag för första gången på flera decennier kan fortsätta följa volleybollen som åskådare.

I stället tar arbetet nu fart för Leif Nilsson och Hylte-ledningen att återigen bygga upp ett nytt lag. Och att för första gången på 13 år – hitta en ny tränare.

c I bland är idrotten härlig. I bland är den för jävlig. Det har den varit mot oss i det här slutspelet. Också !

Kristian wrethander, Hylte.