Och visst höll Halmstads BK:s isländske skyttekung sitt löfte även om han behövde tre frilägen för att infria det mot Trelleborg. Han gjorde det dessutom på det svåraste av lägena när han två minuter efter att anfallskompisen Mikael Boman med vänstern hade dunkat upp 1–0 via ribban nu först ruskade av sig två TFF-are och sedan placerade in 2–0 bakom Viktor Noring i hemmamålet.

Därför blev det tre blytunga poäng i spöregnet, höststormen och den isande kylan på Vångavallen. Och därför går den allsvenska jakten vidare med Brommapojkarna poängen före HBK med sex matcher kvar.

Trots att Kalle Johnsson fick se Andreas Grahm spräcka nollan efter tio timmar och 14 minuter sedan han och Johnny Lundberg missförstått varandra på en förlupen boll där den sistnämnde Alt 1: Borde ha spelat tillbaka bollen tidigare, alt 2: rensat undan den.

För det som efter de snabba målen tycktes bli som en lugn promenad i parken, nåja, sjöblöt sådan, förvandlades på slutet till en ursinnig TFF-forcering och HBK-panik där bollen ständigt tycktes blåsa tillbaka och flera gånger låg framför mållinjen.

Men.

HBK kom undan med blotta förskräckelsen när Kalle Johnsson lyckades parera matchens sista spark, en högerkanon av Johan Nilsson Guimar. Det gör HBK anno 2012 eftersom lag i toppen av tabellen tycks ha Fru Fortuna sittande på sin sida. Samma madam som 2011 hånskrattade och satte krokben hela vägen ner i superettan.

Eller som TFF-tränaren Anders Grimberg med en tung suck konstaterade:

– Jag tänkte under matchens gång att, mmm, en poäng här skulle inte vara så dumt. Men så kom det där som ligger bortom all taktik – att nog är det topplaget som gör första och andra målet när vi lika väl kunde ha gjort det. Men vi är ju ett bottenlag.

Desto mer lättad och lycklig var kollegan Jens Gustafsson där han satt och myste i omklädningsrummet tillfälligt förvandlat till en presskonferenslokal:

– Vi krigar in i sista minuten och gör det bra för det är så här jag tror att många av de återstående matcherna kommer att se ut.

Och så har han ju förstås två jokrar på topp, Gudjon Baldvinsson, 15 mål, och Mikael Boman, nio, som vinner matcher åt sitt lag liksom Kalle Johnsson.

– I dag vinner vi tack vare våra forwards, analyserade Jens.

– De var tungan på vågen, medgav Anders.

Då hade HBK, trots vädret, inlett lika vasst, initiativrikt, aggressivt och rörligt som senast mot Ljungskile. Och precis som då tappat spelet när uppspelen från backlinjen blev för långsamma och laget tappade den höga pressen. Medan motvinden efter paus inte tillät något ordnat spel, men desto fler kontringslägen.

– Därför kan jag inte påstå att vi spelmässigt fick den revansch som vi ville ha efter den mediokra insatsen mot Ljungskile, medgav Gustafsson.

Kanske bättre att ta den mot Öster på torsdag i stället för då måste spelet hålla i 90 minuter? undrade jag.

Jens nickade instämmande och vandrade ut i regnet från Vångavallen. Tjongavallen.

I fjol en allsvensk arena. Precis som Örjans vall.

Snart är den kanske inte ens en superettanarena när TFF efter 32 år i de två högsta divisionerna hotas av degradering till division 1 och en plats utanför Svensk Elitfotbolls oerhört viktiga bidrag. Förödande för en sinande klubbkassa.

Det känns märkligt.