Trots 48 insläppta mål på 24 matcher står det utom all tvivel – Kalle Johnsson, 21, var Halmstads BK:s bäste spelare i år.

Utnämningen till lagkapten, succén i U21-landslaget, och uttagningen till A-landslagets januariturné är tunga argument för målvakten – som från början egentligen inte var målvakt!

Historien började hemma i Ränneslöv. Som lillebror hade Kalle egentligen inget val. Han fick ställa sig mellan stolparna hemma på ”Sorkvallen” medan storebror Fredrik drog på sina vänstermörsare. När Kalle själv spelade var det som central mittfältare. Talangen fanns där. Karl-Johan Johnsson, utespelare från Ränneslöv, var med på ett uppsamlingsläger inför elitpojklägret i Halmstad.

Men när elitpojklägret väl drog igång syntes han inte till på listan över den uttagna truppen.

Istället fanns det en ny målvakt, Kalle Johnsson, Halmstads BK.

– Jag minns att det var någon ledare som undrade var den där Karl-Johan Johnsson från Ränneslöv hade tagit vägen.

Kalle skrattar åt minnet.

När det var viktiga matcher i pojklaget i Ränneslöv ställde han sig ofta mellan stolparna, men förutom det var det mest i inomhusturneringen Veingecupen som Kalle brukade ta på sig handskarna. När folk från HBK såg honom i Veinges inomhushall och bjöd in honom till målvaktsträning brydde sig Kalle aldrig om att berätta att han egentligen inte var målvakt.

– Jag snackade med morsan och farsan och vi kom fram till att jag skulle prova. Jag skulle ge det ett försök. Om jag inte tyckte det var roligt eller inte trivdes kunde man ju alltid skita i det, säger han.

Och det var nära att målvaktshandskarna åkte upp på hyllan direkt. Elitpojklägret frambringar allt annat än positiva minnen.

– Jag gjorde mycket grodor, känns det som. Jag kommer ihåg matchen mot Stockholm. Vi förlorade med 0–2 och jag skulle ha tagit båda. Det var inget roligt, säger Kalle.

En tung tid väntade. Kalle kände sig inte alls väl till mods och han grubblade över valet att komma in till Halmstad och satsa på en målvaktskarriär. Men, som under hela hans karriär, fanns stödet hemmavid. Familjen pushade Kalle, som beslutade sig för att spotta i nävarna och köra på.

– Familjen har alltid funnits där. Det är ju tack vare mamma och pappa man har kunnat spela. De har skjutsat mig hit och dit, pappa har hjälpt mig stretcha på kvällarna. Sedan när jag började på Aspero så gick ju brorsan redan där. Det tog lång tid att åka buss till Halmstad från Ränneslöv, men brorsan har hjälpt mig mycket och skjutsat mig ofta. Jag hoppas kunna hitta något sätt att ge tillbaka på senare, säger Kalle.

Med stödet hemifrån och med tiden gick det bättre och bättre. Kalle lyckades prestera på en allt högre nivå i HBK:s pojklag. Bästa matchen gjorde han borta mot Helsingborgs IF. Det var bra tajming. På läktaren fanns nämligen P90-landslagets förbundskapten, Roland Larsson. Han blev såpass imponerad att Kalle fick chansen att komma till Bosön på landslagsläger. Självförtroendet växte.

Mentalt blev det ännu lättare efter ett öppenhjärtigt samtal med målvaktstränaren Leif Troedsson.

– När jag var i den åldern tyckte jag verkligen att jag skulle ta allt. Leif förklarade för mig att jag istället skulle fokusera på det som jag gjort bra och ”lägga ner det i ryggsäcken”, säger Kalle.

Samtalet med Troedsson har han stor nytta av även i dag.

– Vissa mål man släpper in är det ju bara att konstatera, ”jaha, snyggt skott, grattis...”. Inte ens världens bästa målvakt tar allt, man är inte övermänsklig. Även om man skulle vilja vara, säger Kalle och ler.

Senare fick han chansen att debutera i landslaget på en turné i Tjeckien och sedan dess har karriären rullat på. Kalle fick göra allsvensk debut 2008 mot Djurgården när ordinarie reservmålvakten Conny Johansson var krasslig och förstemålvakten Magnus Bahne skadade sig.

Efter det bankade han ständigt på A-lags-porten men fick komma in först på allvar när spanjoren Nauzet Perez i början av maj slog ner Djurgårdens Philip Hellquist, blev utvisad och hade gjort sitt i HBK. För alltid.

Kalle Johnsson släppte visserligen in Kennedy Igboananikes efterföljande straff, men det var ändå startskottet på hans första riktiga säsong i Allsvenskan.

– Jag kände att jag hade stort förtroende inför säsongen, sedan värvade de Nauzet Perez. Det kom som en blixt från klar himmel. Men jag bestämde mig för att fortsätta kämpa. Till slut får man chansen, tänkte jag. Antingen blir han skadad eller gör han något annat dumt. Så blev det ju, det var bara att tacka och ta emot.

Kalle har haft att göra under säsongen och har också tvingats hämta ut bollen ur nätmaskorna 48 gånger – men ingen kan lasta den unge målvakten för HBK:s kräftgång. I stället har han vid flera tillfällen hållit HBK kvar i matcherna, och vid flera andra tillfällen sett till att laget kommit undan med hedern i behåll.

– Jag fick min chans och visste att går det bra kommer jag att få fortsätta. Vi fick en seger ganska direkt efteråt och trodde att det kunde bli en vändning, men den kom aldrig.

Varför gick det som det gick för HBK 2011?

– Allting blev konstigt. HBK skulle plötsligt bli spanskt, Pep (Josep Clotet Ruiz) och de spanska spelarna skulle föra upp oss. Det skulle bli ”Barcatakter”. Men ingen visste riktigt vad det var för spelare. Bara för att de var reserver i en toppklubb betydde inte att de kunde komma hit och dominera. Det verkade inte som de trivdes och Pep fick dem emot sig istället för med sig, säger Kalle och fortsätter utveckla.

– En sådan som Ivan Diaz... När man såg honom de första gångerna så trodde man att han skulle dominera hela allsvenskan. Han var verkligen inget att leka med. Men vi fick en tuff inledning, med utvisningar och grejer, och det satte sina spår. Sedan måste man erkänna att vi inte var bra nog. Vi hade inte tillräckligt med kvalitet, säger Kalle.

Men kvalitetsbristen fanns inte mellan stolparna. Kalle har imponerat under hela säsongen. Hans insatser och inställning har gett honom lagkaptensbindeln i HBK och platsen som förstemålvakt i U21-landslaget.

Visserligen fick han chansen eftersom Viktor Noring, Trelleborg, gick och skadade sig men med fyra nollor på fem matcher har han hjälpt till att hålla U21-landslaget förlustfritt (fyra segrar, en oavgjord) och därför blir det svårt att flytta på Kalle.

– I landslaget måste du alltid prestera, och det tycker jag att jag har gjort, säger Kalle som också fått träna på att ha lite mindre att göra när han spelat med blågult.

– Det blir lite annorlunda. I U21-landslaget har vi mycket boll, och det är jag inte van vid. Men det är en träningssak och en bra erfarenhet att ha med sig.

Succén har inte gått obemärkt förbi, men Kalle sitter lugnt och stilla i båten och tänker fullfölja sitt kontrakt med HBK. Det betyder att han förbereder sig för spel i Superettan kommande säsong. Tillsammans med sin agent, den för HBK-publiken inte helt obekante Jonas Wirmola, har han resonerat att HBK och Superettan inte alls är ett dumt alternativ, trots att det ständigt ryktas om större klubbar som sägs följa hans framsteg.

– Men jag har inte hört så mycket, det är faktiskt rätt så tyst. Jag har väl haft tankar åt alla möjliga håll, men jag och Jonas har kommit fram till att jag behöver seniormatcher. Jag har kommit bra in i HBK, har blivit ordinarie, fått lagkaptensbindeln. Det vore korkat att gå till allsvenskan, komma till en tuff konkurrenssituation och riskera hamna på bänken. Självklart vill jag spela så högt upp som möjligt, men fortsätter jag bara så här kommer chansen till slut, resonerar Kalle.

Och han behöver inte oroa sig för att glömmas bort. Inte nog med att han är bofast i U21-landslaget, han är även en av tre inhemska målvakter som får chansen att åka med A-landslaget på träningsläger i Abu Dhabi, Qatar, senare i januari.

Då skrivs nya kapitel om Kalle Johnsson.